Okej halvvägs har vi kommit och det märks ju på många sätt! Men man glömmer ju att det verkligen inte gått så lång tid. Det där är ju så olika också. Tid. Om man träffar någon och landar direkt så är ju all tid välfylld och intensiv, den bli liksom MER. Om man är långt ifrån varandra så är den här korta tiden verkligen kort. Man kanske inte ens haft riktiga samtal än.Man pratar ofta om att ”kär i kärleken” är dåligt, men i början av en relation så ÄR det ju mycket det som man är. Eftersom man fyller i luckorna själv så handlar ju allt om vad man fyller luckorna med. Och fylls de med bra saker man tycker sig se så blir man ju kär, i kärleken. Som kanske sedan visar sig vara helt rätt! För luckorna fylls ju inte på helt utan tanke och känsla, de utgår ju från en massa saker man bär med sig och lärt sig genom åren.Som alltid i början av relationer är ju allt så skört. Det räcker med att någon säger något ”fel” så kan hela stämningen förändras. Och när hela stämningen förändras kan det faktiskt innebära att allt är kört. Men å andra sidan kan ju precis alla ”fel” passera utan att man ens reagerar sådär i början och senare dyka upp som ett: jaha var det DETTA som var DU?!Denna gång har jag analyserat avsnittet som en krönika för Motherhood, som jag gjort varje avsnitt tidigare säsonger. Denna gång kommer jag göra det för dagens avsnitt, halvvägs, och vid sista avsnittet. Här har ni nu fått introt och om ni vill ha mina paranalyser (det vill ni väl?! Please!) så kan ni läsa resten av krönikan här! PS: Men visst är det inte lika "extrema" i år som tidigare? Jag tycker det känns så sansat och odramatiskt i år. På ett bra sätt! Man måste som hobbyanalytiker inte gå in och hantera stora konflikter utan bara gräva i små detaljer – sånt älskar man ju?!
