Kommer ni ihåg Cecilia som gästbloggade här för ett tag sedan? Flera av er har frågat hur det gått och nu har hon skrivit en liten uppföljning. Gästbloggaren Cecilias uppföljning: För typ ett halvår sen skrev jag ett gästinlägg här, som handlade om hur jag och min man blivit av med en stor del av våra konflikter. Jag var då sängliggande med diskbråck och han skötte två barn o hushåll helt själv, medan jag låg och gapade och grät om vartannat. (Inlägget hittar du HÄR.) Nu är ryggen opererad och jag har rehabat i drygt ett halvår. Jag mår mycket bättre även om jag är ganska långt ifrån vad en kan kalla "frisk". Den skarpaste smärtan försvann med operationen men hela kroppen värker ändå i perioder, ut i minsta nerv. Det är inte bara relationen mellan oss vuxna som har påverkats av min sjukdom. Vi (och särskilt jag) har fått omvärdera mycket kring barnen och hur vi tillgodoser deras behov. Ironiskt nog inser jag att det till stor del är mina egna (och andras!) värderingar kring uppfostran och föräldraskap som från början har gjort att jag slutat lyssna på min kropp så till den grad att den totalhavererat. Allt som tycks och tänks om föräldraskap idag har gjort situationen så mycket tyngre. Jag har verkligen fått stålsätta mig för att inte gå under av skam och sorg över att inte kunna vara den förälder jag vill vara. Men att acceptera min ofullkomlighet hjälper mig kunna vara närvarande med barnen och faktiskt värdera det jag orkar. Trots att vår vardag idag är totalt genom-slitig (och ojämlik!) så har jag och min man hittat varandra i (och efter) denna otroligt tuffa period. Sommaren var nästan rakt igenom hårt arbete med att lappa ihop och återskapa vår familj, men nu har vi ändå hittat någon sorts pragmatisk lunk och har en rakare och öppnare kommunikation än någonsin. Och när inte jag själv ser det som ett nederlag att jag behöver gå undan och vila så reagerar inte heller barnen särskilt mycket på det. Härom veckan sa min pappa att han tycker att vi gör ett bra jobb med barnen. Och när jag tänker efter så tycker nog jag också det. Skönt att ha kunnat landa i den insikten.
