Det känns helt konstigt att detta bara skulle vara tredje dagen här, vi får vara med om så mycket att bara idag känns som tre dagar. Vi började morgonen med att bli upplockade kl 6.30. Vi skulle upp på höjderna och följa de flickor som jobbar med att samla virke som de sedan bär ner till byn och sin arbetsgivare. Det är ett tungt arbete och det sliter på de små kropparna. De flickor vi skulle följa är några av dem som nu fått börja gå i skolan. För att ha en god relation med arbetsgivarna, trots det hemska i att de bedriver barnarbete, så kombineras skolgång och arbete. Det leder till mindre arbete för barnen och gör att de dessutom kan få utbildning och en annan framtid. Vi plockade upp fyra flickor i tioårsåldern. För en av dem - Betty som hon kallas - var det första gången i en bil. Efter en lång färd var vi framme och flickorna gav sig in i skogen av eukalyptus och började samla kvistar och löv. Peppe och jag fick intervjua Bethelhem (Betty) och Demekech och under intervjun blev de stressade över att de andra fick ihop så mycket virke medan de hamnade efter. Tänk att som tioåring behöva bekymra sig över att inte arbeta tillräckligt hårt... Vi sa att vi skulle hjälpas åt efteråt och då blev de lugnare. [caption id="attachment_7721" align="alignnone" width="4724"] Bärare Läkarmissionen Addis Abeba Etiopien[/caption] Foto Anna Ledin Wirén Demekech kom till Addis Abeba med sin moster och skulle gärna åka och hälsa på sin familj men har inte råd, det är så långt. Hon jobbar på lördagar med att samla virke och halvdagar resten av veckan hos sin arbetsgivare med att ta hand om barn och städa. Sedan detta läsår går hon halvdagar i skolan och vill bli lärare. Betty bor med sin mamma och syskon. De kom till Addis efter att föräldrarna skiljt sig. Mamman arbetar också med att bära virke. Betty drömmer om att bli soldat för att skydda folk från våld. Hennes favoritämnen är engelska och matematik. Efter intervjun samlade vi mer grenar, kvistar och löv. Detta pågick i flera timmar. Ju större högarna blev desto mer fundersamma blev vi - hur ska de få ner allt detta till byn?! Sedan påbörjades ett väl invant arbete där de till slut hade buntat ihop allting och snört ihop med skarvade rep/trasor. Gigantiska rishögar skulle nu bäras på barnens ryggar 7-10km till byn, från 3000m höjd. Jag fick prova att bära en och skulle inte orka länge. Jag med min vuxna kropp och fotriktiga skor. Flickorna behövde såklart inte bära den här dagen, utan det kördes ner av de som driver organisationen här. Man önskar man kunde vara där varje dag och hjälpa dem... Efter lunch åkte vi till Deborah - ett hem för flickor som varit offer för trafficking. Här fick vi instruktioner om att inte ta foton direkt när vi kom in samt att prata om framtid mer än det förflutna. Det märktes att de var extremt måna om dessa flickor. Somliga av dem har arbetat i red light district och andra har blivit lurade av ett organiserat nätverk som leder till att de blir sexslavar. Så obeskrivligt fruktansvärt. En flicka var totalt nedbruten. Hon hade varit där ett år och fått lära sig ett yrke. Flera stannar i fyra år och jag hoppas hon kommer stanna länge och stärkas på vägen och få nytt hopp. Flera av tjejerna var fyllda med tydlig kämpaglöd. ”Jag är medveten om mitt förflutna, nu gäller framtiden!” Det var fint att se hur deras gemenskap stärkte dem och hur man genom psykologisk hjälp, ett hem och utbildning hjälpte dem att bygga upp sig själva igen. Därefter besökte vi ett extremt fattigt område där det exempelvis bodde 11 personer och två stora vävstolar på ca 6 kvm. Det går inte att föreställa sig. Där fanns också så mycket styrka och glädje ändå. Den där ”mamma-utbildningen” vi besökte igår kommer också hit och utbildar på plats. Man märkte att alla kände Gezachew och hans medarbetare väl. Det var en ömsesidig respekt och stor värmde mellan dem alla. Gezachew är uppväxt under liknande förhållanden och det märks att han vet hur de lever på riktigt. Nästan alla dessa barn som vi träffade där idag går nu i skolan. Där får de dessutom två mål mat och hälsovård om det behövs. Något som de helt klart inte fått annars. Vi avslutade den här dagen med middag på Deborah. Jag kunde inte sluta tänka på vad de måste ha utstått för fasansfullt i livet och kämpade tillbaka tårar flera gånger. När vi tackade för oss och hade kramats hejdå gick vi ut i den kolsvarta kvällen och bakom oss hörde vi höga skratt och babbel. Jag tänker på den trygghet detta hem måste innebära för dessa flickor som kanske aldrig tidigare upplevt just trygghet. Imorgon är vår sista dag här. Vi ska till Bright Stars kontor och få se fredagsverksamheten de har för gatubarn. Jag är så tagen av de personer som arbetar här. Deras gedigna engagemang och värme. Det är ... helt otroligt faktiskt! Vilka människor! Och det här gänget som jag fått ynnesten att åka hit med, vilka stjärnor. Jag som kan ha lite svårt att vara så nära nya människor länge och ständigt har känt mig helt lugn med dessa personer. Så grymma, fina, kompetenta och drivna. Foto Anna Ledin Wirén
