Idag känns det lite mer hoppfullt än igår kväll. Vi började dagen med att besöka Gurara Freedom School.Den skola som Gezachew med några andra startade för 19 år sedan. Då var de ett gäng som kände att utbildning verkligen kunde förändra och de bestämde att själva starta skolan. Det är barn från de allra fattigaste familjerna som får komma till den här skolan. De som annars löper väldigt stor risk att hamna på gatan. I Etiopien satsar man nu på att alla barn ska få gå i skola, man vill np målet 2020. Det är såklart toppen! Men ett problem är att det då "bara" är skola. Barnen på den här skolan vi besökte får två mål, frukost och lunch, och skolböcker samt medicinsk vård vid behov. Vilket blir en förutsättning om du ska kunna ta till dig av det som lärs ut. Peppe och jag fick gå med en school director som berättade om undervisningen. Både barn och lärare är så stolta över skolan, med all rätt! Och det är sådan häftig grej att se hur mycket utbildning är värt när du inte har den som självklar. Skolan har 116 elever från grade 1-4. När eleverna, som börjar när de är 4 år, gått ut grade 4 flyttas de till public school, men det är fortfarande Gurara Freedom School som står för kostnaderna. De som driver skolan drömmer om att utöka och ha elever i högre grades också, och att kunna erbjuda fler platser. När det är antagningsdagar står det ca 400 barn utanför och hoppas komma in. Det känns såklart fruktansvärt att stänga dörren för så många. Det är 20 elever i varje klass. På en andra skolan vi besökte går bland annat barn som är barnarbetare. De kan vara ca 10-12 år när de för första gången får komma till en skola. Där blir utbildningen annorlunda, de får lära sig snabbare och läsa in mycket på kortare tid. Många av dem jobbar dessutom fortfarande och har tack vare Bright Star Ethiopia fått "ledigt" ca 3 halvdagar i veckan. Detta skrev jag lite om i första inlägget från denna resa. Efter lunch åkte vi till ett Health Center som är så nytt att det inte är helt klart än. Där kommer det att finnas vård för mammor och barn. Men också en akutavdelning för vem som helst. Fattiga har svårt att få vård och framför allt mammor och barn. Hit kan de komma för att föda och få annan vård. På nedre botten undervisas kvinnor och får tex lära sig tecken på havandeskapsförgiftning, råd för hur man sköter barn och familjeplanering, bland annat. Kunskap som behövs, och som dessa kvinnor kommer att sprida vidare. Peppe och jag fick med hjälp av tolk prata med två av kvinnorna. De jobbade båda med att bära virke från berget. Ofta startade de kl 03.30 hemifrån för att inte andra skulle hinna före och ta allt. Vid den tiden är det kolsvart och det är en utmaning att ta sig till platserna som de ska. Ibland tar grannarna hand om barnen under tiden, ibland männen men det händer också att kvinnor tar med barnen. Då bär de alla grenar på ryggen och barnet på magen. Och så vandringen nerför med all den lasten. Inte underligt att kropparna blir förstörda. Den ena kvinnan hade jobbat med det sedan hon var barn, nu är hon 27 år. Den andra kvinnan, som var 30 år, hade jobbat med det i 13 år. Jag ville inte fråga vad hon hade gjort innan, jag var rädd att påminna om något hemskt. Jag vet att hon inte gått i skola och funderade på hur hennes liv sett ut. Nu hade hon fem barn och alla gick i skola nu vilket hon tyckte kändes väldigt bra, att de skulle få något hon inte fått men velat ha. Imorgon ska vi upp och möta dessa flickor och kvinnor när de arbetar. Det känns som att jag skulle kunna skriva fem gånger så mycket om allt som hänt idag, jag vill ge er så mycket mer information. Men jag avslutar för idag och skriver mer imorgon. Alla fantastiska foton i detta inlägg är tagna av Anna Ledin Wirén.
