För flera månader sedan fick jag ett mejl med ett önskeinlägg om när det inte går helt enkelt att få barn. Jag bad personen om att göra ett gästinlägg och hon sa ja! Så, här kommer ett gästinlägg som Linn skrivit, om en inte helt enkel väg till bebis.Allt började år 2014, en helt vanlig (i ungdomens dagar) bakissöndag. Ja, hör på den vad romantiskt! Vi låg i sängen och pratade om gårdagens fest, om killen som försökte få med mig hem fast jag var där med min sambo, och sen blev sur för att jag, hör o häpna, följde med min sambo hem!På nåt sätt kom vi in på att prata om barn. (Till historien hör att jag har PSC och ulcerös kolit), och nånstans på vägen blev jag känslosam och sa att jag vill inte vara över trettio och bli sämre och ha det svårare och svårare att få barn med alla fel som är på mig. Jag var 26-27år, min sambo 23-24 år. Och min sambo, som egentligen ville vara över 30, sa att ”vi börjar försöka!”. För min skull. Bra beslut en bakissöndag! Ja, sen kan ni ju gissa vad som hände dirrkt efter det beslutet.. Ja, vi hade sex. Utan skydd! Så jäkla coolt!Hursomhaver, redan samma vecka började jag ju såklart kolla på barnkläder. Detta var på sommaren, trodde jag skulle vara gravid till jul. Hade stora planer på hur vi skulle berätta för min familj den 23e dec (då vi firar med min familj) och sedan för Markus familj när vi firar med dem den 24e (Markus är alltså min sambo).Jag var extremt exalterad över hela den här grejen. Hade precis fått mitt första jobb på en förskola också, och ni vet vad de säger? Inte? Okej, men man brukar säga att när man får stabilt jobb och allt det här, då kommer barnen. Jag funderade redan på hur jag skulle berätta för chefen att jag skulle vara mammaledig, och gå ner i tid när barnet var litet (för det har man ju rätt till i Sverige).Fick mens. Inte så konstigt. Det kan ju faktiskt va så att jag inte hade nån ägglossning eller så just den här rundan. Vi började ju väldigt spontant.Fortsatte titta på kläder. Köpte kläder. Var fortfarande full av hopp.Månaderna gick. Bara mens. Jag började tvivla på om jag skulle vara gravid till jul. Kanske nyår? Inte nyår. Nähä. Månader. Inget barn i magen. Ingen tillstymmelse till barn i magen.Dock ett oförklarligt blödande och ont i magen en dag på jobbet och fick be sambo hämta. Kräktes. Jaha, magsjuka. Ett år gick och efter ett år ska man få söka hjälp, visst? Trodde jag iallafall.Jag fick brev om cellprov. Gick och tog cellprov. Alla som vet hur det går till, det behöver inte vara två sköterskor utan räcker med en. Men inte för mig. Nu fick de vara två stycken. Nånting var i vägen. Jaha, det var ju konstigt, tänkte jag.Till slut frågade jag iallafall om man kunde söka hjälp för att få barn och jag fick rådet att ringa till en privat klinik. Sagt och gjort. Jag ringde och det var en extremt trevlig kvinna i luren som sa att "ja, egentligen är det två år, men eftersom du har de här sjukdomarna som du säger, så ska jag se om du får komma tidigare".Hon ringde tillbaka och sa att jag skulle få komma när det gått 1,5 år. Tackar! Vi fortsatte ligga. Vi låg varenda dag i en månad. Vi var så extremt trötta på sex att vi en kväll sa att vi tar ett ägglossningstest och har jag ingen ägglossning, så har vi FAN inte sex ikväll. Jag hade ingen ägglossning. TACK OCH LOV!I väntan på att få komma till kliniken blev det iallafall inga barn. Väl på kliniken blev det blodprov, spermaprov för Markus och ultraljud för mig.När proverna kom tillbaka visade de inga fel. Sedan tittade en läkare på kliniken med ultraljud igen och sa "hmm".Vi vet alla vad det betyder. Han har hittat nåt. Nåt är fel på mig! Såklart. Man tänker alltid att det är nåt fel på en, men det här var egen inget allvarligt fel, det var ett myom. Men det var 12 centimeter! Inte undra på sköterskorna behövde vara två där på cellprovet - en stor cysta var ju i vägen.Hur skulle man behandla det då? Med operation. Men först ville de prova ett läkemedel som skulle eventuellt krympa myomet, till en bättre storlek att operera. Bieffekter: Klimakteriebesvär. I tre månader! Det var gråtanfall, argaanfall (kan man säga så) och hormonerna var upp och ner. Varmt och illamående. (Så nu vet jag vad som väntar). Det var hemskt!Krympte det myomet? Nej! Så väntan på operation började. Det skulle gå inom de tre månaderna som är garanterat. Sa de.Det gjorde det inte. Det tog över ett år innan jag blev opererad. Under den tiden hade vi inte sex, jag kunde inte. Livet tog liksom stopp i väntan på operation. Paus. Men 2016 lagom till sommaren, så kom äntligen beskedet. Dags för operation.Det fanns en liten liten risk, även om doktorn försäkrade mig om att hon var jätteduktig och erfaren, att jag eventuellt skulle bli av med livmodern. Men det visste vi inte förrän efteråt. Och efteråt när var jag full av smärstillande och på extremt bra humör (pga smärtstillande), så det var inte ett bekymmer för mig. Kunde bry mig mindre. Jag var så glad att sköterskan på uppvaket svarade på min fråga om de verkligen fick prova att ta sprutor på folk med hjälp av bananer. Hon sa att hon älskade att jag frågade det, och att det var delvis sant. Sen minns jag inte mer av vår konversation.Lång historia kort. Livmodern är kvar. Men nu fick vi inte ha sex på minst ett halvår, beroende på hur det läkte.Året 2016 var en pärs. Läkandet gick bra. Men min pappa dog. Jobbet var plågsamt jobbigt, osv. Ingen bra tid. Gick in i väggen, typ. Nu är det inte det det ska handla om, men jag äter antidepressiva idag, och mår bra av det. Så nu vet ni det med.Tiden gick. Vi fick tillåtelse att försöka få barn. Vi blev erbjudna hormoner, men tackade nej. Vi ville se om det gick naturligt nu när myomet var borta. Besvikelse efter besvikelse efter besvikelse när mensen kom.Men en sommar, en vecka innan semestern, började jag tycka att kaffet alltid blev äckligt. Oavsett vad jag gjorde, så var det äckligt. Första veckan på semestern, efter jag köpt hem "vuxendricka" att smutta på, tog jag ett spontant graviditetstest.Tro fan att luften gick ur mig när det visade positivt! Oh my God! Vi var med barn!Herrejävlar!Tidigt nästa morgon åkte vi genast till min familj och berättade (eftersom min syster skulle gifta sig på helgen, ville inte förstöra för henne genom att säga det då).Sen åkte vi till mina svärföräldrar. Alla var så glada. Min svärfar, som vet att jag ogillar att kramas, frågade om han fick krama mig. Det fick han.Man skulle kunna tro att det tog slut här. Slutet gott allting gott. Pfft.Väl på jobbet igen efter sommaren, var jag så glad. Fick dricka ingefärste mot illamåendet, knapra skorpor och torra kex. Men vad gjorde det, jag var ju med barn.Tills den där blödningen kom. Mhm. Nidblödning hade jag läst om. Ringde barnmorskan. Hon sa att det var normalt. Det kändes inte normalt. Tog graviditetstest. Visade starkt på graviditet. En kollega sa att när hon väntade sina tvillingar visade det också starkt.Andra kollegor sa att jag började få "så gosig mage". Jag hatade det. Jag visste att nånting var fel.Vi åkte på första ultraljudet. Där man får se för första gången så att det är nåt i magen.Sköterskan var snäll. Men hon hittade inget. Jag visste det. Hon hämtade en sköterska till. Hon såg inget heller.Blev skickad till gyn, akut. Visade sig att jag hade något jag aldrig hört om förut, nämligen "Missed abortion". Den när kroppen inte läser av ett missfall, och fortsätter att bete sig gravid.Ledsenheten var ett faktum. Panik. Panikångest. Alla känslor. Jag skulle inte ha barn! Aldrig! Jag orkar inte mer! Jag vill inte mer!Min sambo, som var lika ledsen som jag utan panikångesten, sa att så länge det finns hopp, så borde vi försöka. Så vi försökte. Samma visa varje månad när mensen kom. Inte mer! Jag vill inte mer! Upp på hästen igen, så att säga. Inget händer. Ett eventuellt missfall till. Till slut kom det till att vi tog emot hormoner. För att stimulera. Några stackars piller som skulle få kroppen att fatta. Det gjorde den inte. Ogravid, ogravid, ogravid. Funderade på att slänga kläderna jag köpt.Vi är nu inne på 2018 och nu blev vi erbjudna IVF (provrörsbefruktning). Varför inte? Vad kan gå fel? Allt går ju fel, vi kan lika gärna prova.Körde omgång ett. Hormonsprutor i magen. Fick upp äggantalet till 12 första gången. Plockade ut tolv. Tog ledigt från jobbet för att åka tillbaka att föra in dem på en onsdag. Men onsdag morgon ringde de och sa att inget ägg hade överlevt. Tomhet. Uppgivenhet. Allt var förjävligt. Igen. De lovade att vi skulle få prova igen innan jul. Men det hann vi inte med. Mensen kom sent, och sen var det jul.Jag fick ta sprutor över jul och nyår, i magen, på nyårsmiddag hos vänner.Tillbaka för att plocka ut ägg. Jag hade fått starkare dos den här gången, men det blev också färre ägg. Sju ägg plockades ut. Dagen när vi skulle plocka in ett ägg igen så frågade de oss innan om vi ville sätta in två, för det var två starka ägg. Vi sa att de fick stoppa in hur många ägg de ville, om det fanns en chans.Ett ägg blev det till slut. Ett ägg som klarade sig. Ett litet ägg, av alla dessa år, alla försök, alla hormoner, operationer, besvikelser, uppgång och fall.Ett litet ägg. Klarade sig.Ett litet ägg, som jag inte vågade prata öppet om förrän han kom ut. Vågade knappt erkänna att jag var gravid. Tro mig, jag var gravid på alla sätt. Drack pepsi till frukost för det var det enda som hjälpte mot illamåendet. Men nu är han här. 23e september 2019 kom han, min lilla älskling. Med kejsarsnitt.Det blev en frisk, liten pojke. Och nu blir det inga fler. Jag älskar den jag har, mest i hela världen.Men aldrig, aldrig att jag vill gå igenom detta igen.
