Två nätter utan barn och man. Hade smått tryck över bröstet när jag tog min väska och begav mig mot centralen. Men sedan har det faktiskt släppt! Visst saknar jag dem, och det ska bli härligt att träffa dem imorgon igen, men nu njuter jag av lite lugn, tid för mig själv och nätter med sömn! En lite komisk grej som jag upptäckte igår är hur saker sätter sig i ryggraden. Till exempel att jag ställer alla saker så att barnhänder inte ska nå, även nu när inga såna små barnhänder är nära. Eller hur jag sent på kvällen tassar försiktigt för att inte väcka någon liten knoddis. Sånt ändrar man inte på bara för att man är utan barn ett dygn eller två! Har ni några såna där saker ni gör automatiskt fast barnen är iväg hos en mormor eller ni befinner er på nån barnfri weekend nånstans? Bilder från dagens promenad. Vackert så det gör ont!
