Tror jag börjar lära mig hur jag funkar när jag ska vara borta från barnen. Jag som innan barn undrade "när kan man lämna bort dem?" och var säääääker på att jag skulle vara sådan som skulle vara soft med det är istället världens mes. Alltså vääärldens mes. Det är rätt okej när de är hemma med Mattias, som nu i helgen. Då har jag mest ångest på torsdagen. Vill inte åka och längtar liksom i förväg. Fredagen känns det lite bättre men inte helt bra. Idag, lördag, känns det jättebra! Imorgon kommer det kännas lugnt, jag är ju snart hemma. Upptäckt att jag följer samma mönster varje gång. Bevis på att jag är en mes: i november åker vi till London, Mattias och jag, med svärisarna. De andra åker på torsdagen. Själv åker jag på fredagen. Blev för lång tid från barnen annars. Rätt skönt kan jag tycka ändå, att inse vad man känner sig okej med. Även om det innebär att man är mesig! Såhär gött har jag det nu: Och inte konstigt man är mes när man har de här go-fisarna att längta efter:
