Kan inte sluta tänka på alla dem vars liv förändrades totalt idag. Och på de liv som inte fick fortsätta. När jag satt i bilen på väg för att hämta barnen, när jag ännu inte riktigt hade förstått (har jag det nu ens?) så slog hjärtat märkligt. Det hade fattat mer än hjärnan. Jag tänkte på dem som lever sådär, i konstant skräck, på dem som vaknar av smällar och skrik och de som inte får vakna mer. Jag tänker på barn. Barnen. Mina barn. Barnen i krig. Barnen på Drottninggatan idag. Och det gör så ont. Och så det konstiga i att världen fortsätter snurra. Barnen babblar och leker, de måste ha mat, de skrattar och de slåss, de bråkar och gråter, kramas och skrattar igen. Medan jag scrollar nyhetssidorna och smsar med Mattias om hur han ska ta sig hem. Barnen ska bäddas ner och det ska bråkas lite till och efter mycket om och men lyckas vi både kissa och få på pyjamas. Mycket trötta lägger vi oss. Alla fyra ligger i stora sängen. Snart sover de små. Livet liksom. Som snurrar på som om inget hänt. Och jag tänker på dem vars liv förändrades helt idag. Och på de liv som inte fick fortsätta.
