Nu har barnen och jag åkt till min syster i Italien igen - kanske världens bästa tradition. Sol, bad och barn som leker som tokar och syrror som får tid att babbla ikapp. Det är tredje året vi gör detta. Det finns en risk att man blir lite stöddig när det gått så pass bra hittills. Glömmer förbereda lika noggrant, planerar inte sysselsättning till flygresan lika väl och så vidare. Vår kortaste flygning, från Gotland när Majsan var nykläckt och Märta var dryga ett år, är utan tvekan den värsta. Vi hade inte förberett något alls, för det var ju så kort resa ... Planet var försenat och när vi väl fick boarda var Märta övertrött och vrålade hela resan. Mattias var helt blöt av svett när vi kom fram. Efter det är vi ganska välplanerade på resor. Lite sämre var jag idag, stöddigheten som sagt. Men barnen var stjärnor. Den värsta stunden var förmiddagen, innan vi åkte. Jag försökte fixa sista jobben och barnen var såååå rastlösa. De bråkade med varandra, de tjatade om ALLT. Kan vi gå till en lekpark? Hallå kan vi det? Skulle vi gå eller? Kan vi gå nu? Hallå när skulle vi gååååå??? Nu då? Nu då? Nuuuu då?!! HALLÅ NU DÅ?! (Typ tre sekunder mellan varje fråga). Efter ett totalbryt där vi alla tre satt i gruppkram och de två mindre personerna skrekgrät ikapp i mina öron så gick vi ut och luftade oss. Att bryta bryt är bra för att motverka bryt. Vi tog också en tidigare buss för att dagen skulle börja. Sedan flöt allt på brytfritt. Vi var tvungna att investera i två ryggsäckar i form av rosa dinosaurier. Förklaring överflödig. Ja och sista timmen i bil var väl inte supermysig för då hade jag slut på energi och idéer så den var värst för barnen. Men det glömdes bort när de fick träffa kusinerna igen! Så fint att se de där banden som finns trots avståndet. Vad gör ni i helgen?
