Nästa önskeinlägg lyder såhär: Kanske nått om hur en föreställer sig att ha barn vs verkligheten med dem? Både det oväntat jobbiga men också det fina? Alltså ... egentligen så grundar sig nog hela Hejhejvardag på just detta. Alla föreställningar och sedan verkligheten! Det finns så otroligt mycket komik i det. Jag kan skratta ihjäl mig när jag tänker på höga hästar om uppfostran, beteenden och prioriteringar. Hur jag såg framför mig att jag och Mattias liksom skulle resonera oss fram till hur vi skulle ”forma” våra barn. Alltså på ett fint sätt egentligen även om det här lät skumt. Det är komiskt för att 1) tid till reflektion över sin föräldraroll = typ noll. 2) barnen är egna individer. Jag trodde verkligen jag skulle ha mycket mer inflytande och makt. Och det är klart att man har stor inverkan på sina barn, men inte så mycket som jag trodde. Plus! Det tas ju emot olika beroende på vilken individ mitt barn är. Jag har liksom med lite känsla av nederlag insett att jag ibland bör överlåta vissa diskussioner till Mattias, att mina ”vrida och vända och analysera”-fasoner verkligen inte alltid är det bästa för barnen. Sådana situationer där jag ändå tänkt att jag kommer hjälpa med mitt inkännande sätt, där istället Mattias - som också är känslig och mjuk - istället passat bättre för att han är rakare. Tror jag. En annan sak som slog mig när jag fick barn var just det där med tiden. Den bara RUSAR fram, jag hinner typ koka lite pasta och torka några rumpor, sedan har det gått två veckor till. Det är så otrooooooligt intensivt! Har jag ens andats idag? När duschade jag senast? Är det frukost eller middag nu? (Fast obs att tiden med första barnet som bebis gick extremt långsamt många stunder ... Man kollade på klockan efter en evighetslång morgon och tänkte att NU är det väl lunch snart. Klockan visade 9.55.) Och så något som jag aldrig kunde föreställa mig. Alltså jag fattade väl på nåt sätt men ändå inte - kärleken. Med kärleken kom oron och paniken över hur enormt detta var, men kärleken alltså. Som den slår ut allt annat. Jag vet att jag före barn undrade när man kunde ha barnvakt för första gången. Efter barn tänkte jag när VILL man ha barnvakt? Det är såklart inte beviset för att man älskar eller inte älskar sina barn. Jag fattar att man är olika och att många vill ha barnvakt ganska kvickt – fattar verkligen! Jag var bara chockad att JAG inte ville det. Jag är fortfarande inte helt nöjd med att vara borta från barnen. Jag njuter när jag är iväg och helt ärligt längtar jag inte så mycket när jag väl är borta. Men när jag kommer hem vill jag aldrig åka iväg igen. Och innan jag ska iväg vill jag inte åka. Men nu för tiden vet jag att jag funkar så, att jag inte vill men väl på plats kommer jag ha det bra. Som sagt, jag kan tycka det är svinskönt att få sova ut, tänka en hel tanke, ha ett samtal utan kören i bakgrunden som sjunger livets soundtrack ”Mammamamamamamamammamamammamamamamammamaamamamaaaaaa!!!”. S V I N S K Ö N T. Men är ändå fortfarande förvånad över hur lite jag vill vara ifrån dem. Jag hade INTE trott det. Avslutar lite passande med min lista VAD MAN SA FÖRE BARN - HUR DET BLEV. Kör en #tbt på den här gamla listan. Saker man sa innan barn och hur det sedan blev ... 1. Det där med ljud … 2. Det där med barnvakt … 3. Det där med regler … 4. Det där med sova i egen säng … 5. Det där med partid … 6. Det där med prat om barn … 7. Det där med maten …
