Igår var ”min form” dagens tema på februariutmaningen. Jag tyckte det var jättesvårt. Man kan såklart plocka fram en ugnsform eller kakform. Men jag har ingen sådan illustration, och jag ville ändå fundera kring vad ”form” har kommit att betyda i mina öron. Det är hetsen. ”Min form” är hur min kropp ser ut. Jag funderar på hur den liksom benämns som en konstant, trots att den i allra högsta grad är varierande. Den växlar och förändras. Men jag tror jag fastnar i vilden av att kroppen ska vara på ETT sätt eftersom det så pratas om att ”hitta tillbaka” eller återställa. När folk gör ingrepp efter barn så är det för att ”återställa”, för att se ut så som man en gång såg ut - som att just den kroppen är ”min” och alla de olika former som följer är något annat. Att kroppen ändras borde ju vara definitionen av ”min form”. Den är flytande. Den ändras. Ett tag såg den ut på ett visst sätt, sedan såg den ut på ett annat. Problemet är såklart idealet. Det som säger att det finns en korrekt form och den bör alla sträva efter. Trots det otroligt omöjliga som det kravet är. Komma i form. Eftersträva en före detta form. Drömma om en normform. Så sorgligt det är. Att så mycket fokus läggs på vilken form en kropp har. Eller inte har.
