I tisdags var jag med en stund i radioprogrammet Eftermiddag i P4 Stockholm. Det var ju superkul! Fast jag var lite nervös innan. Så klart! Här kan man lyssna (jag dyker upp 16 minuter in i programmet). En grej som kom upp var det här med att lämna ut sig själv, och kanske ännu mer, att lämna ut sin familj. Att jag inte direkt visar upp en tillrättalagt Facebook-fasad. Vad jag svarade då var att jag inte direkt oroar mig för att jag ska ha hängt ut barnen. För det tycker jag faktiskt inte. Jag känner mer att jag dokumenterar vad som händer mig i min roll som mamma. Hur JAG utmanas, mer än hur DE utmanar. Men ja, det är ju min bild av det, he he. Och angående Mattias så är jag ju mer diskret där. Jag kan ibland vrida perspektiv, om jag illustrerar någon som är irriterad och egentligen tycker att det mer är han så har det hänt att jag vänt på det så att jag är ”den jobbiga” (men nu vet ni – det är alltid han!). Fast på bloggen HAR jag skrivit en del utlämnande inlägg om hur det är i relationen i småbarnsåren. Mitt perspektiv. Utlämnande? Jo ja, det är det ju. Men är det egentligen mer utlämnande än det nästan alla pysslar med på Facebook? Är det mindre utlämnande för att man visar upp en välputsad yta? Jag och en vän började prata om detta efter radioprogrammet. Hur mycket jag egentligen lämnar ut mig/oss jämfört med andra. Jag lägger nog inte så mycket värdering i huruvida man lämnar ut eller är superprivat. Jag tycker att man ska vara försiktig med vad man delar med sig av kring andra än sig själv, till exempel barnen. Men i övrigt får väl folk dela med sig så mycket de vill, om de vill? Tror jag? Ska fundera på detta. Men det är lite roligt hur flera personer, inklusive mig själv, tänker att det jag gör är mer utlämnande. Jag lägger ju upp enskilda situationer. En kaotisk lämning, ett gräl, funderingar kring uppfostran, sex, feminism, samhället i stort… och så vidare. Jag tänker på de som rapporterar sitt liv på Facebook. Berättar att nu går de och lämnar på förskolan, nu går de och vaxar benen, nu har de date night, nu köper de ny klänning, ligger och solar, festar med vänner, köper nya möbler … och så vidare. Är det verkligen mindre utlämnande? Bara för att det möjligtvis är tillrättalagt och filtrat? Jag tror inte jag tycker det! För mig är det mycket mer utlämnande att lägga upp en bild på mig och Mattias som kysser varandra (ja i det fall det skulle förekomma alltså) än att skriva ett inlägg om en tjurig stund i tv-soffan. Eller att lägga upp en bild på mig själv i en solstol, än en nakenillus från duschen, med svängande brön och tankar kring hur kroppen förändrats sedan jag fick barn. Jag tror att man TROR att det är privat att berätta om "det där andra". För att det inte är lika vanligt. Sedan kan det vara så att jag vant mig nu. Jag VET att jag var väldigt nervös när jag skulle publicera svängande-brön-illusen första gången. Och att jag bad mamma och pappa att inte läsa bloggen när jag skulle publicera första illustrationen på tema sex. Hahah, jag har tappat det där helt tror jag? Hjälp! Nej förresten! Jag HAR gränser. Jag tycker det är svårt att skriva om relationen. Kanske för att det inte bara handlar om mig. Och troligtvis för att jag tycker att det känns hårt att inte ha en perfekt relation som jag via sociala medier kan se att alla andra har! Men där tvingar jag mig lite. Jag känner själv att jag behöver höra andra röster än de tillrättalagda på ämnet och genom att skriva om det själv så får jag, eftersom jag har typ bästa läsarna någonsin, ta del av andras liknande situationer och tankar (TAAACK NI ÄR BÄST!!). Och då känns det inte lika jobbigt att jag inte har en PERFEKT kärleksrelation, det känns som jag kanske har en fullt normal en. Jag tycker också att kroppens krämpor är jobbigt att skriva om. Som när jag skrev om min magutredning, eller om svampimfektioner. Gud vad jag svettades när jag lagt upp de inläggen, FYYY så tufft! Svettas fortfarande av att länka till dem. Haha. Så konstigt ändå, med tanke på allt annat jag lägger upp! Men även där är kommentarerna det som får mig att 1) känna mig lugn i att det är som det är 2) förstå att detta är ämnen som det nog bör pratas om. Där är ju Hormoner & hemorrojder-kvinnsen sååå grymma. Jag vet att de sa, när det var med i Per och Kittys föräldrapod, att det nog inte fanns något kring kroppen de inte skulle kunna skriva om. ”Det är ju bara kroppen, det har ju inget med dem själva att göra!” typ. Och det var så ooooerhört skönt sätt att se på det. Jag försöker tänka så. Men svårt är det. Nu vill jag höra era tankar! Vad går er gräns för vad ni lägger upp på sociala media? Vad reagerar ni på när ni scrollar runt? Vad får era ögonbryn att höjas och er att känna ”nämen HÄR tog du väl ändå saker liiiite för långt”? Och vad ser ni alldeles för lite av?
