Jag har lyssnat på senaste avsnittet av Magnus och Peppes podcast (dock inte helt klart än pga avbruten av BARN). De pratar bland annat om ”killmiddag”. Där kommer de in på att prata om känslor, kärlek och också om sex. Magnus tycker det är helt galet att man ska prata om sitt sexliv med andra och Peppe tycker att det är nödvändigt (för att sammanfatta lite snabbt). Jag kan förstå att det känns för privat att snacka sex, även med de närmaste. Men däremot tycker jag att man kan prata om privata saker utan att berätta ”för mycket”. Just ”för mycket” är ju såklart något som inte är lika för alla, men ja, om man säger att man inte behöver gå in på detaljer eller göra saker personliga? Jag tänkte en del på detta efter att ha lyssnat. Vad är egentligen nödvändigt att prata om och varför? Jag tror att det mesta är bra att prata om. Varför? För att saker i ens egna huvud, eller mellan enbart två personer till exempel ett par, blir lätt onyanserat och dessutom kan det bli en "sanning". Jag menar, om jag inte hade hört om vänners sexliv så hade jag missat en massa saker. Och hade jag inte skrivit om sex efter barn på bloggen och fått höra så otroligt många berättelser och upplevelser så hade jag definitivt sett annorlunda på sex. Ett bra exempel är hur jag efter förlossningen fick infon att man kan ha sex efter att avslaget slutat, och man pratade om kanske 3 veckor om jag inte minns fel. Ville man ha sex innan skulle man ha kondom. Det var alles. Alltså kunde jag tolka det som att det "normala" är att ligga efter tre veckor. Eller tidigare om man har kondom. Man pratade ingenting om hur det är normalt att tappa sexlust, om torra slemhinnor, om att det är helt okej att inte ha sex på flera månader eller ännu längre, om lusten inte finns. Det var väl inte så att jag plöjde all litteratur jag kom åt på ämnet, men ändå, jag fick ju uppenbarligen en utvald del information? Man kan ju tänka att det är ju bara att känna efter och göra som man känner för. Jo det låter ju lätt, men det är inte alltid så att kropp, hjärna och hjärta är på samma plan. Dessutom är man kanske två i relationen. Kropparna kanske vill men hjärnan är inte med, eller så vill ena kroppen men inte den andra, fast båda hjärnorna vill. Och så vidare. Det ÄR inte alltid lätt att prata om ”lust”. Lägg på lite press eller stress, osäkerhet och sömnbrist på det. Här tror jag att snack om sex gör skillnad. Om man pratar med någon som haft sex efter två veckor, en annan som väntat ett år, en tredje som bara haft sex utan penetration långt efter förlossning osv. Att få höra olika erfarenheter som man faktiskt kanske inte ens tänkt på innan. Och om man då tänker sig en killmiddag där någon skulle kunna vara frustrerad över att sex dröjer, en annan som har svårt att tänka på sex med ”mamman till ens barn”, en tredje som har bra erfarenheter av annan typ av sex. Ja det är KLART att det öppnar upp! Det är klart att det skulle kunna hjälpa i en situation där ett par kanske inte kan mötas, kanske har svårt att prata om sex, kanske inte förstår varandra. Jag tror på snack. Om snacket blir nyanserat och man vrider och vänder och får ta del av OLIKA erfarenheter. Enda gången snack blir dåligt är ju när det bara bekräftar en enda ”sanning” ( typ alla andra har sex alla dagar i veckan, jag har inte haft sex på åtta månader eller nåt). Då blir det ju varken nyanserat eller sunt. Vad har ni för tankar om detta? Prata om sex eller ej? Hur och med vem? Jag tycker själv att det är lättare att prata sex med någon jag inte har sex med, då blir det mindre laddat. Men det måste vara rätt personer, nära vänner. Den här bilden är från Mias och min bok som kommer ut i mars. Det här med sex var en av de saker som vi verkligen ville ha med. Vi hoppas att det vi tar upp ska kännas nyanserat och ge lite mer info än ”si och så många dagar efter blödningarna slutat” typ.
