Jag har fått fråga om hur jag pratar med/till mina barn, som är två döttrar, om sådant som rör feminism. En sak som jag tänker på direkt när jag hör den frågan är “kropp”. För mig är det så mycket som handlat om kroppen som hör till hur jag uppfattat mig själv och hur jag mått. Jag vill liksom hamna i det förhållande till kroppen att jag respekterar den, uppskattar den och sedan inte tänker på den så värst mycket mer. Den där respekten kom så himla sent. Det är svårt att respektera en kropp som man lär sig att inte tycka om. För det gör vi! Vi lär oss vad som är rätt när det kommer till kropp och vad som är fel. Hur man ska se ut, hur den ska användas, vad man ska avstå från. Och det är så många omöjliga krav. Att prata om vikt, hur kroppen ser ut, hur den inte duger och hur man borde se ut egentligen. Att prata om hur man ska förändra den för att bli bättre, snyggare. Det är inget konstigt. Det hör till vardag! Jag hör det överallt, från alla möjliga olika personer. Det är så vanligt att kommentera sin kropp inför andra att ingen reagerar. Om man pratar om den på ett negativt sätt, berättar hur den inte duger. Så. När man lär sig att inte tycka om sin kropp så blir förhållandet till kroppen inte helt enkelt… Jag vill avdramatisera kropp inför mina barn. Jag vill att kropp ska vara något som är där, som finns, som ser olika ut. Som inte vägs eller mäts eller jämförs. Som ALDRIG kommenteras i negativa ordalag. Det är inte alltid helt enkelt. Framförallt när det kommer till andras kroppar. Maja är inne i en period där hon pratar om hur STORA allas magar är. Det spelar egentligen inte någon roll om magen är speciellt stor eller inte, hon tycker alla är stora. Jag vill inte säga till henne att man inte ska säga så, för jag vill inte att hon ska tro att en stor mage är något dåligt. Det fnissas och händer saker när hon säger så. Även från min sida. Jag berättade för Mattias om hur hon hade pratat om “pappas STOOORA MAGE, som det nog bor en bebis i”, när hon hörde. Och hon fattade såklart att detta var kanske något som var lite kul…? Det var kanske inte helt smart av mig, men jag är inte hela tiden eftertänksam och välplanerad. Hur som helst. Barnen märker ju att det händer saker, vad som ger reaktioner. Märta testar just nu hela tiden vad man kan säga om andras utseende. Jag försöker säga att de kan säga allt de tänker till mig, så kan vi prata om det och jag kan försöka svara. Men att man inte ska kommentera så mycket hur andra ser ut – de vet ju redan hur de ser ut. Och om det inte går fram så lägger jag till att det kan vara något de inte tycker är kul. Sist handlade det om en person som hade acne. Märta undrade om det var vattkoppor och jag svarade att det var vanligt att man fick som utslag speciellt i en viss ålder. Att det var samma typ av utslag som jag får ibland. Men att man inte ska säga det till den personen som har det för en del tycker inte att det är roligt att ha dem. Så himla svårt! Jag försöker alltså ha ett avslappnat förhållande till min kropp och hoppas det ska smitta av sig lite. De frågar om hår, om prickar, om leverfläckar, bröstvårtor, snippan, fräknar, finnar. Du har hår på snippan/var det där blod??/varför har du streck i pannan?/det blir sådär randigt vid ögat när du skrattar/du har prickar på näsan … och så vidare. Jag svarar, om vuxna, om barn, om skillnad i kropp, om pubertet, om olika kroppar… Jag svarar nog på alla frågor och funderingar? Jag vet inte om det är bra svar, men jag försöker att vara ärlig. Vet inte om det är det bästa, men jag tänker att det i alla fall inte blir en massa frågetecken som förblir frågetecken som blir till tystnad. Förhoppningsvis blir kroppen ett oladdat ämne! Hur gör ni? Hur svarar ni på frågor och hur gör ni om barnen kommenterar utseende? Berätta gärna!! Brön med schwing! Utan att värdera alltså. Fast lite bra är det, det där med schwing... #skryt
