Någonstans faller det mellan stolarna. Det är min uppfattning. Först går man på MVC, mäter mage, lyssnar på hjärtljud, pratar om bebis och förlossning. Sedan går man i mål! Bebisen är ute! Nu är det klart! Eller, vänta nu, det är ju nu det börjar. Och där tar BVC över. B som i "barn". M, som i ”mödra-” är ute ur bilden nu. Men varför då? Behöver inte mamman vård längre? Eller samtal? Efter min första förlossning tog det fram till min andra, som visserligen skedde bara 13 månader senare, innan någon kollade på mitt underliv. Och då var det för att en bebis skulle ut. Skulle jag inte satt in spiral och gjort cellprov så hade jag nog fortfarande varit oskådad där nere. Det var liksom ingen som pratade om återbesök och jag funkar inte så att jag tjatar om att få lägga mig i gynstolen. Även om jag verkligen kände att jag ville att någon skulle se så allt stod rätt till. Denna illustration består av pratbubblor mestadels hämtade från kommentarer på Instagram och bloggen efter min förra illustration som tog upp det här med förlossningsskador. Så många delade med sig och ännu fler hejade på när detta ämne togs upp. Jag svarade inte på alla kommentarer, men läste vartenda ord och kände att jag ville göra något mer med detta. Det behöver inte gå illa, man behöver inte må dåligt, allt kan gå strålande när man föder barn! Men i de fall det inte är tipptopp, oavsett om det är stort eller smått, då ska det finnas något där mellan stolarna som fångar upp! Något som säger mer än kommentaren: ”det är normalt”.
