Jag tänker på det här så ofta. Hur andra anser sig ha rätt till ens kropp. Allt från kommentarer, till beröring och övergrepp till beslut. Beslut om min kropp. En kvinnas rätt till sin egen kropp är liksom alltid problematisk. Hon måste till exempel klä sig rätt och bete sig på ett visst sätt för att det inte ska anses att andra nog faktiskt hade lite rätt till hennes kropp. När det kommer till graviditet och förlossning så delas inte kroppen bara med barnet utan också med alla andra. Främmande människor som kan komma och ta på magen i tid och otid. Vem som helst kan lägga en kommentar om hur stor eller liten magen är, hur man ska äta eller agera. Och det här med att inte bli lyssnad på, som att man inte skulle känna sin kropp bara för att den är/har varit gravid. Ibland blir man liksom gisslan i sin egen kropp. Önskningar och beslut ifrågasätts och makten över ens egen kropp ligger hos någon annan, exempelvis vården. Läs Mias viktiga inlägg om detta här. Det är märkligt hur något som uppenbart är en enorm påfrestning och ganska ofta en risk för skador och ibland till och med en fara på liv och död ska banaliseras som "nåt som kvinnor gjort i alla tider" och "det är normalt".
