Jag har ju, som jag nämnde igår, PMS. Jag går igenom allt i huvudet och kommer fram till att jag nog inte har så mycket att ha ångest över, att den där tyngden över bröstet inte verkar ha någon direkt anledning (även om jag såklart kan hitta tusen saker bara genom att kolla på nyheterna tex). Jag måste bara andas mig igenom de här dagarna. Gör ett väldigt roligt illus-jobb så det distraherar väl. Hur som helst. Det är svårt att blogga de här dagarna. Jag kommer på en massa saker och börjar på flera blogginlägg men tycker sedan att de är för dåliga. Så idag, när det dök upp information om någon som länkat till ett gammalt inlägg tänkte jag: jag publicerar det igen! Jag behövde själv läsa det kände jag. I denna PMS-iga stämning... Här kommer det, om kroppsnojor: Det har hänt några gånger, att vänner nästan lite besvärat sagt saker i stil med "jag är ju inte som du är när det kommer till kroppen – jag nojar ju över den en del". Jag vet inte riktigt hur jag ska ställa mig till detta bilden av att vara någon utan komplex. Jag vill ju först och främst inte på något sätt skuldbelägga någon med kroppsnojor, att man ska känna sig skamsen att man inte är mer bekväm i sin kropp än man är. Herregud, det är ju det sista vi behöver när vi redan är så bra på att straffa oss själva!! Det känns lite dumt om man kan uppfatta min anti-kropphets som stressande … Men kanske går det inte att komma ifrån? Givetvis stämmer uppfattningen inte heller – att jag inte nojar över kroppen alltså. Jag har ju, precis som alla kvinnor jag känner (tror jag?) kroppsnojor. Men frågan är vad som händer när vi delar med oss av dem. Här kommer min teori: I första hand kan det vara en rejäl lättnad att dela med sig av sina kroppsnojor. Man kanske luftar det med ett gäng andra och det visar sig att alla sitter där med en massa komplex för alla möjliga konstiga saker. ”Va? Tycker hon att hennes knäskålar ser konstiga ut? Det GÖR de ju inte. Och tycker hon illa som sin mage? Den som är så himla fin! … Hmm om de har helt felaktiga uppfattningar om sig själva så kanske mina komplex också är knasiga?” So far, so good. Men senare, när man sagt de där komplexen högt ett par gånger, vädrat dem och känt lättnad, så krymper trösten lite mer för varje gång. Nu blir det mer ett bekräftande. ”Ja nu har jag sagt att jag har hemska lår så många gånger att det verkligen måste stämma. Och om hon tycker att hennes armar är sladdriga, vad är då inte mina? Jag som inte ens hade tänkt på mina armar innan…” Av den anledningen pratar jag aldrig om mina kroppsnojor. Inte ens med mig själv längre. När jag står framför spegeln och den där spegelbilden börjar gnälla på saker så går jag därifrån. Hon får stanna kvar där inne i spegeln och skämmas. Med vänner och bekanta vädrar jag sällan komplex. Av tre anledningar: 1) Nojan: jag vill inte att de ska uppmärksamma mina brister – de kanske inte ens har sett mina HEMSKA lår (om det nu skulle vara dem som var målet för mitt självgnäll) 2) Det uttjatade ämnet: jag vill inte att vi ska prata om våra kroppar på det sättet – om nåt så borde vi snacka om hur bra de är, eller bara prata om annat. Mindre fokus på kroppen över huvud taget. 3) Målet: jag vill inte bekräfta för mig själv att jag har kroppsnojor – fake it ’til you make it. Nu kanske det låter som att mina vänner pratar en massa om kroppen, det gör de inte. Och när vi gör det så har vi bra och fina samtal, med reflektioner och diskussioner. Det är just mina egna komplex och nojor jag menar. Varför jag inte gärna pratar om dem, och kanske därför sänder signaler som verkar säga att jag inte påverkas av kvinnokroppens ideal, medan det främst handlar om att aktivt arbeta mot idealet, pressen, hetsen. Hur hanterar ni era eventuella kroppsnojor? Hur har ni som kommit förbi dem lyckats med det? Vad har ni för knep/tips? Mina bästa knep för att jobba mot kroppsnojan, som jag med all säkerhet nämnt i blorren tidigare, är: - sluta läsa väldigt många tidningar (jag har, på bekostnad av att jag inte få titta så mycket på mode, slutat läsa modemagasin helt) - säg stopp när den inre rösten tar fram den elaka versionen, gå därifrån, gör något annat - gör något annat ja – sysselsätt dig med andra saker som inte har kroppen i fokus - följ bara kroppspeppande personer på Fejan eller Insta eller bloggar – till exempel Stina Wollter - försök att jobba bort bekräftelsebehovet, kanske börja med det som handlar om utseende – vem är jag utan positiva kommentarer om min kropp? Kan jag klara mig utan dem och ändå känna mig stark? När fokus flyttas från kroppen, vad kommer jag då att se? Det viktiga är ju att hitta ditt sätt – såklart. Dessa tips är mina, byggda på mina upplevelser, eftersom jag till stor del lyckats förstå vad mina kroppsnojor handlar om.
