Att banta offentligt | Hejhejvardags blogg

Jag funderar lite kring offentlig bantning. Jag tänker på hur man ibland vill försvara något med näbbar och klor. Hellre det än att vända blicken inåt – finns det något i den här kritiken som kanske stämmer?

Det är ju bland det jobbigaste som finns. Att rannsaka sig själv.

Jag har läst en del kritik riktad mot "de offentliga bantarna". Oftast verkar kritiken gälla just det där med att göra det inför publik. Visst, man kan tycka att det är tveksamt med bantning över huvud taget, men då hamnar kritiken lätt på individnivå när man egentligen vill kritisera ett fenomen/ett ideal. Här handlar det om att göda ett kroppsideal som får så många att må dåligt. Det handlar om att öppet säga JAG DUGER INTE vilket i nästa steg betyder att en himla massa personer på andra sidan skärmen inte heller duger.

Kritiken mot öppenheten bemöts sällan. Man försvarar bantningen, men bortser från rampljuset den sker i. Vilket blir skevt. Visst, man göder idealet även i smått, men det får såklart större genomslag med en stor publik.

Men jag förstår att det tar emot. Att man istället för att lyssna vill göra SOM JAG VILL! För den personen är ju också en del av det samhälle vi växt upp i. Ett samhälle som ger dig så mycket beröm och uppskattning om du tappar kilon och ser rätt ut.

Om man nu verkligen vill fortsätta med sin bantning, måste man göra det inför publik? Måste man det, när man vet hur många som påverkas negativt av detta? När man vet att BARN tycker att de är för tjocka? När BARN är totalt medvetna om hur en kropp "ska" se ut?

Ska vi inte jobba emot det?! För visst är det väl så att även de som bantar önskar att deras barn INTE ska behöva banta? Visst är det väl så att vi alla vill att våra barn ska känna sig uppskattade och älskade oavsett hur de ser ut? Hur ska de kunna göra det när vuxna ständigt envisas med att poängtera att det finns ETT rätt utseende?

Och lösningen att man kan "sluta följa" eller "blunda" om man stör sig så mycket... Säg det till en tioåring! Tala om för henne att hon ska blunda när hon lär sig om kalorier och fettförbränning. Säg till tolvåringen att titta bort när hon börjar fundera på de där vecken på magen efter att hon sett alla dessa före/efter-foton. Tala om för sextonåringen att hon kan klicka ner inlägget med kiloredovisning som får henne att inse att hon borde vara missnöjd med sin vikt. Säg åt dem att inte titta, om det får dem att tro att de inte duger de heller! Tror ni att det funkar? Idealet sipprar in hur hårt man än blundar. Det är inte där lösningen finns – att kräva av folk att de inte ska låta sig påverkas. Det är de som påverkar som måste tänka om.