Idag har jag varit det. Världens sämsta mamma. Iiiiiinget tålamod. I tre dagar har vi streptokockisar vistats i lägenheten med undantag för små spännande utflykter till Vårdcentralen eller Konsum. Jag har varit riktigt hängig och inte gjort någonting här hemma, typ städ, disk, matlagning osv. Alltså ÄNNU mindre än vanligt menar jag då. Men barnen har ju ändå sina behov och de märks ju mer när man sitter inomhus och glor. Det har väl ändå funkat helt ok tycker jag, men idag... inte så bra. Märta är lite understimulerad och i kombination med väldig trötthet som slog till så blev det överspeedad lek med mycket fysiska inslag varvat med krav att bli buren/sitta i knät. Och så en mamma utan tålamod som bara kunde tänka ”jag behövde en liiiiiiten p a u s”. Blev inget bra. När jag var mammaledig så hade jag faktiskt ganska mycket överseende med mina dagar som dessa. Jag umgicks så oerhört mycket med barnen och tyckte inte det var så stor grej om jag var lite värdo en dag. Men nu, när jag jobbar heltid och inte umgås alls lika mycket med mina godingar, då värker det i hjärtat när jag varit ”en dålig mamma”. Det värker och jag känner mig dålig. Sedan säger jag till mig själv att vi är alla människor och att barnen förstår det också. Så här är det ibland. Ingen tar skada av det. Punkt slut. Är inte vid ”punkt slut” riktigt än… Snart så. Snart ska jag spotta ut den där klumpen av dåligt samvete. Och återgå till att vara världens bästa mamma. För sådan är jag aaaaalltid annars.
