En svettig mamma kliver innanför dörren. Har jag kvar hörseln på vänster öra? Ett ännu svettigare barn sitter i vagnen. Och på Coop pustar en mängd människor ut eftersom skrikfesten är över. Jisses. Jo det har varit protester förut. Vi kommer inte alltid överens mina barn och jag. Men så här? Skrikgråt affären igenom, och genom betalning och packning. Ett barn som springer tillbaka in i affären och kastar sig framför glassboxen, fortfarande vrålandes. Det händer något konstigt i mig då. Jag som kan bli så extremt stressad i många situationer får någon typ av avstängt lugn. Fast jag blir också ledsen. För jag förstår att det inte är kul att vara så arg och ledsen att man skriker och gråter som aldrig förr. Trotsåldern. Nä, jag har hört att man inte ska kalla det så. Att barnen utvecklas och det är föräldrarna som är i trotsåldern. Tänkte på det när jag gick hemåt, med det svettiga och tårrandiga barnet i vagnen och den totallugna och nöjda syrran med såpbubblor i sitsen bredvid. Jag blev irriterad. Jo jag är i trotsåldern just nu, jag trotsar en himla massa önskemål från mina barn. Och ja, hundra gånger om dagen har jag lust att strunta i det, att sluta trotsa och ba’: Ja, glass istället för mat! Ja, vaket istället för sömn! Ja, barfota istället för skor! Och så vidare. Men det känns inte helt schysst att köra ett ”näringsbristen är en konsekvens… om du slutar gråta i all övertrötthet så kan jag säga "vad var det jag sa" … den där glasbiten skulle kunna sitta i skon istället…” till en treåring. Så jag får fortsätta min trotsålder. Och tänka på hur många ”åh vilken tur att det där inte är jag”-känslor man kan dela ut till omgivningen. Vassego! Med vänlig hälsning Trotsig mamma i sina bästa år. Typ.
