I början av förra veckan kände jag mig så bra, hade ett flow, kom på en massa idéer och hade alldeles för lite tid för att ta tag i allt jag ville. Nu börjar det dala. Energin sjunker, alla de där proffsiga formuleringarna som jag tyckte mig ha är antingen glömda eller dissade, av mig själv. Tyckte jag att det där lät bra? På vilket sätt skulle den här illustrationen vara kul? Intressant? Förr hade jag kastat skissen. Men jag har kommit på att det alltid är såhär. Jag har tänkt att det är de där kreativa vågorna. Att inte ha några idéer, att vara helt värdelös, att bli ganska loj, att vara på topp – och ha så kallad idédiarré. Hade jag skrivit den här texten i början av förra veckan så hade den haft lite vassare skämt, lite stöddighet, lite (väl mycket?) ärlighet. Och den hade inte haft parentesen i förra meningen. Men jag är förbi början av förra veckan. Det börjar rulla in nu. Osäkerheten, tveksamheten. Vad håller jag på med? Är det här något som jag gör bra egentligen? Det här är väl inget kul? Den här kommer folk bli arga över - jag orkar inte ilska… Och DÄR tog jag en irriterad paus, fräste åt Mattias för att han avbrutit mig konstant i säkert en minut, fick ett lättare utbrott på blöjpaketet och nu är jag tillbaka igen. Det är svajigt. Det är nog inte enbart kreativitetsvågor. Det är nog också PMS. Eller de kanske är samma sak. Jag har precis lyssnat på Annika Norlins sommarprat. Jag skrev om pms på bloggen någon gång för ganska längesedan, om hur jag och Mattias hade typ ett stort gräl varje månad, gissa när?? Någon tipsade mig om att få koll på cykeln. Bra tips! Jag borde börja igen. Verkligen. Det är ju så intressant! Men någon gång, efter några månaders anteckningar, var jag inne i en sådan där må-braig-fas och tyckte det var onödigt. Jag mådde väl inte dåligt? Vad då svackor? Precis som Annika Norlin säger – man glömmer liksom känslan. Jag brukar skoja om det hela. Ursäktande tala om att jag nog har pms. Jag ska sluta med det. Det blir liksom att förlöjliga känslor. Att förlöjliga kvinnors känslor. Att vattna ur dem, som om de inte är på riktigt, "bara för att de är pms”. Att bli arg kan vara så himla skönt! Förlösande och nödvändigt! Men det är också svårt att hålla sig inom ramarna, om det nu finns sådana. Jag tycker ofta att jag klivit utanför ramarna om jag blivit arg. Jag är inte så förlåtande mot mig själv och jag får väldig ångest om jag blivit för arg, varit för sur, irriterad, tagit i lite väl mycket. Jag kan ha ångest i dagar, veckor, månader och jo, till och med år! Jag har fortfarande ångest över att jag, när pappa försökte sig på att bli sams under ett tonårigt gräl, tjurade istället för att möta. Så det är inte helt lätt. Att bli arg när jag sällan blir förlåten. Men jag blir bättre på att förlåta mig, på att se de bra delarna i att vara en “känslomänniska”. Och ja för tydligheten skull – jag känner ju även när jag inte har PMS. Ett exempel på hur jag börjar bli bättre på det är hur jag inom mig hyllar känslor. Jag tänker att det är BRA att jag blir arg och ledsen. Att jag genom min ångest måste analysera vad som får mig att känna såhär, att jag tvingas möta sådant som ligger där inne och oroar och gnager. Kanske är det något jag behöver ta tag i? Någon jag måste prata med? En diskussion jag behöver ta? Jag börjar också ifrågasätta det här med att man inte ska känna saker. Att känslor, det ska man hålla inom sig. Det behöver inte handla om stora gräl på gatan eller att gråta i mataffären. Nej, det behövs inte ens så mycket känslor för att det ska bli konstigt. Som när jag fick frågan om jag ville skriva en debattartikel om pappakroppen till Expressen debatt och jag hade en sådan där period när jag var dålig på allt. Jag ville tacka ja, för det kändes kul och spännande. Men tänk om jag inte fick ur mig ett ord? Tänk om jag var precis så värdelös som jag just då misstänkte att jag var. Jag sa att jag kunde ju prova…”men vad händer om det inte går?”. “Eh ja, vi tvingar ju ingen…” sa kvinnan på andra sidan luren. “Men låt mig veta så snart som möjligt.” Det var ju så klart en konstig sak att säga “vad händer om det inte går?”. Hon ville ju ha ett ja eller nej. Så klart. I efterhand tyckte jag det kändes pinsamt. Länge tyckte jag det. Men sedan tänkte jag om. Klart hon inte kan vänta på att jag ska testa mig fram i en halv evighet, men det begärde jag ju inte. Jag fick ett dygn på mig och det funkade den gången. Så egentligen var det väl inte så konstigt. Det var ju bara att jag var lite väl öppen med min osäkerhet. För det ÄR konstigt att visa sig “svag”, som det heter. Svag??! Det är ju för sjutton det svåraste som finns, att visa sig osäker, att visa känslor, att tveka på sig själv öppet, att tala om hur man känner… Skulle det vara svag? Det är väl precis tvärtom! Jag är aldrig så stark som när jag vågar tala om vad som gör mig ledsen, varför jag känner som jag gör, eller att jag bara mår pest och jag vet inte varför. Eller när jag släpper precis allt motstånd och bara gråter. Det tar all kraft jag har. Då är jag inte ett dugg svag. Om du inte lyssnat på Annika Norlins sommarprat, gör det. Gör det! Och istället för att se de här svackorna och topparna och känslorna som något tillfälligt man ska igenom och förbi så kan vi väl försöka tänka att det borde tas mer till vara på. Känna är ju sjukt bra! Känn för sjutton!! Här kommer ett jääättestort OBS! Jag vet att många mår fruktansvärt dåligt av PMS och andra besvär kring mens och så klart även annars utan kopplingar till mens. Ingen som mår så dåligt ska sitta och känna att “jaha, jag ska ta tillvara på detta alltså”. Jag tänker mer känslomässiga vågor. Inte botten, inte smärta, inte depp man inte pallar med. Jag hoppas ni förstår hur jag menar. Denna text skulle ha handlat om kvinnor och smärta. Hur vi ständigt får höra att vi ska stå ut, att det är så här det är att vara kvinna, att det går över och att vi ALDRIG har tillräckligt mycket besvär. Ofta kommer man inte till vården i precis rätt tid, man har svårt att minnas smärtan och ångesten. Man har själv redan börjat tvivla på sin sak och vården fortsätter med tvivlandet. Denna text skulle ha handlat om smärtan och om att inte tas på allvar. Om att tre av mina nära vänner lider av Endometrios, ett ord som Word stryker under med rött för att det inte känns igen, och att jag fram till för ett par år sedan inte hade en susning om vad det var. Denna text skulle ha handlat om det. Och någon dag ska jag skriva om det. Det finns där, tillsammans med texterna om att vara en ångestmänniska, om tolkningar på sociala medier, om att skapa en bild av sig själv, om balansen i vardagen, om kommentarer om mat och vikt, om kommentarer jag fick på min text om att vara rädd för män. Den hamnar där. Och den känns så viktig. Jag vill skriva något bra, något klokt, något som hjälper mig att se saker. Nu är inte rätt tid längre. Nu skrev jag om detta istället. Det var en sådan dag. Läs mer från snippsnack: Snippsnack: röda prickar Snippsnack: hur ser jag ut där nere egentligen? Snippsnack: kli och svid Snippsnack: lukt Snippsnack-eventet
