Vi sitter och äter middag. Mattias bror är på besök. Märta är väl ett par månader gammal. Hon ligger i min famn, som oftast vid middagen då. När jag rätar på mig känner jag att det är lite blött på tröjan och tittar ner. Bajs! Inte bara i blöjan utan upp på ryggen, genom kläderna, på mina kläder. Jag reflekterar inte ens över att jag sitter där med bajs på mig. Jag blir gråtfärdig, får ont i hjärtat; stackars lilla barn som legat i sitt bajs såhär! Hur har jag missat det?! Hur dålig är jag inte som inte märkt det tidigare?? Jag är en hemsk mamma!! Panik! "Mattias! En ryggbajs!" Och håller upp så han kan se. Inte det trevligaste för middagsgästen, inser jag när han viftar med armarna och blundar och i panik säger: "Ta bort!! Ta bort!!!" Oooups, tänkte inte på det. Jag har tänkt på den där middagen många gånger och skämts lite... Mattias bror har glömt det. Eller hade, tills jag berättade om denna bild i lördags. Varsågod för påminnelsen! Jag lyssnade på Per och Kittys föräldrapod (har gått från att starta mina meningar med "imorse på Malou" till "jag lyssnade på Per och Kittys pod" men så bliiir det när man inte jobbar eller är ute bland folk så mycket!). Hur som helst så hade de en sammanfattning av första året med barn och Kitty gjorde en topp 3 med saker hon sagt som hon aldrig trodde hon skulle säga. Första platsen var "älskling kom och kolla på det här bajset". I mina öron lät det inte konstigt. Vilket jag sedan snabbt insåg är konstigt. Och så började jag fundera på det där. Det med bajs. Det är ju inte så att jag hamnat i kiss- och bajsåldern helt plötsligt (okej jag har inte helt kommit ur den, jag erkänner). Men nej, det är inte alls humor när det handlar om ens barns bajs. Det är blodigt allvar. Det är ihopkopplat med så sjukt mycket! Hälsan. Sömnen. Mitt humör. Om Mattias kommer hem till ett vrak så kan det mycket väl ha med skit, bokstavligt, att göra. Kanske en helt galen och genomsvettig bussresa, ohyggligt långsam såklart, knökfullt, med en hetsig busschaufför och ett barn som inte bara är ganska missnöjt utan också luktar illa. Väldigt illa. Det är ju inte för att få fnissa som jag på förskolan frågar om Märta har bajsat idag. Och det är inte fejkad entusiasm när de berättar att hon bajsat två gånger! Och det är inte heller för att skoja till saker för Mattias på jobbet som jag skickar meddelande och frågar om ”blöjstatus under morgonen”. Jag vill veta. Jag vill ha koll. Jag vill ha kontroll.
