Förväntningarna. Jag vet att jag tänkte efter första barnet att det var VÄLDIGT viktigt att komma igång med sex för annars kunde det dra ut på tiden och det var INTE bra för relationen. Så underligt det känns, nu, att detta var en stress. Det känns som att det fanns enormt mycket annat som stressade när man hade blivit föräldrar för första gången. Snackades det om sådant på föräldrautbildningen? Närhet och sex efter barn? Jag minns inte! Eller var det skrämselgrejen ”si och så många separerar efter första barnet!!! Tappa inte bort varandra!!!” som gjorde att man kände press? Man går igenom det mest omtumlande någonsin. Jag vet att jag såg det som en livskullerbytta. Man snurrade runt och visste inte riktigt vad som var upp eller ner i livet, och till slut landade man lite. Kanske inte helt på fötter, men det slutade snurra så mycket i alla fall. Mitt i snurrandet kan det vara lite svårt att känna ”yeah baby!” Man kanske föreställer sig det där ljuvliga när man ska bli förälder. Och kanske får man en massa ljuvligt, alldeles säkert får man det, men det kanske också är uppblandat med en hel del mindre ljuvligt. Såsom sömnbrist. Värk. Ny kropp. Ny roll. Nytt liv. Ny relation. En annan person som betyder MEST AV ALLT. Det är okej att vänta. Det är okej att det tar tid. Kanske är det allra viktigaste att man pratar med varandra och hittar varandra mitt i allt småbarneri. Först och främst. Ställa upp? Sedan har vi ju det här ”ställa-upp-sexet”. Det låter så illa, som att man ställer upp för den andra men inte vill. Förra gången jag skrev om detta så döpte vi (vi=jag och ni bloggläsare, vi är ett vi nu, så ni vet!) om det till ”vilja komma igång-sex”. För att skilja det från ”ställa upp” som i husfridssexet. Ställa-upp-sexet i husfridbemärkelsen handlar kanske om att vilja göra sig partner nöjd. Eller att undvika konflikt om närhet. Eller att man tänker att man BORDE ha lust och BORDE ha sex. Man går emot det man egentligen vill. Jag tror MÅNGA har varit med om det någon gång i livet. Kanske trodde man att det skulle bli bättre efter ett tag. Kanske hoppades man att det skulle bli bättre. Det kan ju vara så oerhört svårt att tolka magkänslan. Men känns det inte bra så är det inte bra. Då får man hitta andra vägar! ”Vilja komma igång-sexet” tänker jag mer som ett: jag vet att det kan vara skojig och trevligt med ligg. Men jag minns det knappt. Vad är ligga?? Jag vet vad sova är. Jag vet vad leka med bebis är. Jag vet vad vagga mitt i natten är. Jag vet inte vad sex är. Men visst var det väl rätt gött? Man kanske skulle testa ändå. Fast den inre rösten säger ”Sova är bäst! Ingen protest!” Vi testar. Känns det inte bra så lägger vi av. Ibland funkar det. Ibland slutar det vara så laddat. Ibland blir det riktigt jäkla trevligt! Och då kan det ha en himla fin effekt på relationen. Hörrni, det är NI som gör dessa temaveckor, dessa ämnen, med era berättelser, tankar, diskussioner. Ni är så himla bra på att dela med er! Vet ni vad jag tror att det gör? Jag tror att det gör livet enklare. För många. Att se hur andra har det på ”riktigt”. Att läsa om att fler har det som man själv. Att någon haft det jobbigt som en själv men kommit ur det. Eller att man helt plötsligt förstår hur det kan vara för andra. Jag är säker på att det gör skillnad. På riktigt. Så tack att ni delar med er! Ni ÄR bäst. Det vet ni hoppas jag! Har ni tankar kring ställa-upp-sexet? Jag har sett kommentarer kring det redan på morgonens inlägg. Det sätter igång så mycket tankar.
