Det suckas och himlas med ögon. Man fräser och får små utbrott. Man går runt och plockar, eller fixar, eller styr, och martyrar sig som bara den. Det är för jäkligt att man är den enda som tar lite ansvar för saker och ting. Åh vad jag tycker det är trist när man hamnar i sådant här. Det är ju inte ett dugg konstigt, man lever ihop, under ganska stressiga förhållanden, och man är olika människor med olika behov och olika syn på saker och ting. Det vore väl konstigt om det var friktionsfritt! Men det där gnabbet. Det kan göra mig galen! Jag kan lite gå och samla på mig saker som Mattias gör ”fel” för att ha något att slå tillbaka med när han kommer med nåt klagomål angående saker jag gör eller inte gör. Hur fånigt är inte det? Då hamnar jag i känslan av att vi spelar i olika lag, och det gillar jag inte. Vi är ju ett team, ett lag, vi två, vi fyra. Vi ska ju spela med varandra, inte mot! När jag insett att jag faktiskt inte vill stå och försöka få in bollen i eget mål, så börjar jag klura på sätt att inte hamna i det där vardagsgnabbet igen. Mina bästa idéer, helt enligt mig själv, är att tänka att för varje grej jag irriterar mig på så finns det säkert någonting som Mattias kan irritera sig på hos mig tillbaka. Så det är bara att släppa vad det nu är, och acceptera. Jag brukar också tänka, när jag tycker att jag minsann gör aaaallt, att det inte är så ofta Mattias ligger på soffan och slappar han heller, så någonting för laget gör ju han säkert då också. Så då spelar vi ju i samma lag men dribblar bara på lite olika ställen just då (detta blev enklare att tänka när vi fick två barn och mer balans, och ”egentid” blev ett väldigt sällsynt ord). Min senaste idé är min allra bästa tycker jag, klapp klapp på min axel. Det är att för varje gnäll man vill framföra ska man också säga tio bra saker. ”Tio??” protesterade Mattias. Men ja, tio. Det behöver inte vara jättegrejor, det är ju sällan det man gnäller på heller. Men ett ”vad bra att du fixade menyn för veckan”, är ju inte så svårt att klämma ur sig! Och när man går och funderar ut alla dessa tio bra saker om sin partner så kommer man på att hen kanske inte är så dum ändå, och den där saken man ville gnälla på kanske faktiskt kan vara osagd... Och så levde vi lyckliga i alla våra dagar! Eller i alla fall fram till nästa gnällperiod.
