Vissa dagar är jag väldigt poppis. Väldigt väldigt väldigt poppis. Så där poppis så det inte ens känns som att jag är poppis utan mer ett måste. Ett måste utan direkt eftertanke. Ja men lite mer som att jag är en reflex. Mamma mamamma mamammamamammamama mamaaaaa! Ni vet. Och man ba: var är mina fyrtio kloner när jag behöver dem som mest?! Det kan vara fint att vara poppis. Det kan vara riktigt härligt och ljuvligt och mysigt! Det kan också vara rätt påfrestande. Det är vissa gånger sådär lite för mycket så att jag känner att jag MÅSTE FÅ ANDAS! Nuuuuuu! Mitt bästa tips är att gå iväg en sväng då. Om det inte funkar att gå ut så kan det räcka med ett annat rum. Kanske är ett annat rum det allra bästa. Ute vet man ju ändå inte om det kommer fortsätta eller ej ... #änderschmänder
