Har jag inte lärt mig nåt av mig själv?? Där står jag, glad i hågen, på en bloggträff för någon vecka sedan och snackar om hur det nu känns så lugnt att lägga båda barnen, att det landat. Och jag har faktiskt svårt att minnas att det någonsin varit jobbigt. Var det någonsin jobbigt?? Fast det säger jag ju inte, man vill ju inte va dryg. Alltså - jinx!!! Gjorde jag inte en illus för att poängtera att vissa saker säger man bara inte?!? Va? Va??! Nämen är man trög så är man. Exempel på hur det blivit sedan jag sa detta: Ikväll. Maja spårar ur. Inget vet riktigt varför men hon är arg!! Jag försöker med snälla rösten, pedagogiska rösten, raka rösten och till slut - utan att ens försöka - irriterade och arga rösten. Ingen hjälpte. Jag försökte också lämna henne i fred, gick inte heller. För hon följde efter mig med sin urspårning. Mamma, jag är arg/ledsen/sur/irriterad/frustread och du ska veta det hela tiden. Men försök för guds skull inte att ge mig uppmärksamhet, då exploderar jag! Och lämna mig inte i fred - då exploderar jag! Sitt tio centimeter bort och iaktta mitt humör tack. Sådär ja. Jag tror hon är för trött helt enkelt. Lösning: sova. Tycker i alla fall jag känns rimligt. Efter att ha lurat över henne till lugnets sida med hjälp av min förträfflige assistent Netflix så beger vi oss mot sovrummet. Maja naken, eftersom frågan "ska vi inte ta på pyj..." fick brythumöret att börja mullra så smått. Den vägen undviker jag. Men vägen förbi köket tar vi, för att dricka lite vatten. Va? En banan? Nä men vi ska ju sova! Nej, sa jag. Oj vad är det jag hör? Mullrar det nu igen? Min inre mesröst: Ja men hon åt ju typ ingen middag... - Ta en banan Maja! Nej det betydde inte "bit av bitar och kasta dem i hallen"! Nej nej nej! Det betydde inte heller "bryt av bitar och mosa dem i handen"! Jaha nu har mullret blivit mer än bara muller igen, och bananen har flugit till tjottahejti. Märta tur att du är pyjamasklädd och färdi... Men, vad äter du på? En polkagris? Från granen? Nu?! Du har ju borstat tänderna! Vi skulle ju sova?? Som jag minns det så traskade jag tillsammans med en trött nakenfis och en trött icke-nakenfis med bestämda steg mot sovrummet för att göra kväll. Allt var klart, vi var redo. För typ fem minuter sedan. Men nu står jag här med polkagrisspott i handen, banan under foten och två barn vars humör inte stämmer överens med något reklamblad jag sett på sistone... Genom ett mirakel, eller om det var psykbryt/mutor/vädjan/hot, så hamnar vi till sist i sängen. Hurra! Jaha sängen skulle provhoppas först ja... Okej men nu läser vi bo...jaha ni skulle provhoppa på varandra också. Jag tror det kan göra lite ont om ni... Jepp exakt det där var det jag menade. Ja, kom ska mamma blåsa - nej det var inte ditt fel Märta, kom tillbaka du behöver inte vara ledsen - ja jag ska blåsa där också Maja, kan du blåsa själv medan jag hämtar Märta - nej okej jaha ja vi hämtar henne tillsammans, Märta?? Nu står vi alltså i hallen igen!? Vad händer? Färdas vi baklänges?? Övertalningsförsök inleds. Efter hårda, svåra, långa förhandlingar landar vi i vågrätt läge med bok i sikte. Mamman somnar nästan vid tre tillfällen trots den rafflande historien om Bamses färd till jättedalen vars handling är svår att minnas eftersom den bara har lästs fyrahundra gånger de senaste två veckorna. Chocken över de förstörda fotona i slutet är lika stor varje gång. Märta somnar innan hon hinner säga god natt och Maja ger, efter flera envisa försök att bända upp mina ögonlock/peta ut mina ögon/hitta snor i mammas näsa, upp. Och somnar. Men det märker inte mamman, för hon sover redan gott och vaknar först efter en halvtimme av en galet hög snarkning som inte kommer från något av barnen...måste ha varit grannen. Tur det. Annars hade det ju inte blivit serie och popcorn. Go kväll på er!
