Jag ser mig själv som en rätt generös person. Både vad gäller pengar och tid och sådär. Men jag är nu för tiden väldigt snål på ett område – sömn. Jag VAR generös med det, länge. Troligtvis för länge. För nu är jag inne på millimeter. ”Jaha, jag fick bara 10 min extra sömn denna morgon, ja men då vet jag det till imorgon då!”. Vi kör varannan morgon. Förut, när nätterna vad jobbigare tog jag nästan alla nätter och Mattias tog morgonen. Det kändes lättare med samma rutin än någon form av växlande schema. Nu låter det som att vi haft väldans rättvist och varit superöverens. Men jag tog rätt mycket mer i början. Och är det något som är källa till bråk så är det sömn. Ja eller bristen på. Dels så blir vi båda inte direkt våra charmigaste jag när sömnbristen gör sig påmind (vem blir det?!) och dels så verkar det som att man väger de där sovstunderna lite olika. ”Ja men jag gick ju upp klockan 5!” ”Ja fast blev avbytt efter 35 minuter, då räknas det ju knappt!” ”Men jag har ju varit uppe varje morgon denna vecka!” ”Ja fast barnen har ju fortfarande stått vid min sängkant och vrålat 90% av tiden, ska jag räkna det som sovmorgon?” ”Betyder varannan morgon att vi delar upp det så att du sover varje morgon och jag går upp varje morgon??” Ja lite sådär. Vad som är lite pinsamt att erkänna är att jag sitter på en stor del av lösningen. Ett tag gick det någon kampanj på Instagram att man skulle lägga sig kl. 22 och lägga ifrån sig alla ipads och telefoner då. Vi gjorde så. Alltså, jag och mitt scrollberoende vill INTE erkänna detta, men fasen alltså … det var så bra. Stämningen, humöret, effektiviteten, kärleken, tålamodet. Jepp. Det blev bättre alltihop. Bara ett minus. Så trist att lägga sig klockan 22. Då har man ju precis varvat ner och vill typ käka chips och kolla på osunt många avsnitt av en serie! Jag säger ju det. Två timmar till per dygn, please! För mig och mitt scrollfingers skull?
