Jag läste Kittys krönika tidigare i veckan. Och idag läste jag det här svaret som Britta Svensson skrivit. Jag kan inte låta bli att irritera mig lite på Brittas ton. Kanske är det skrivet av vänlighet men jag tycker att den klappar på huvud. Läser jag med snälla ögon kan jag se tips som ”slappna av” läser jag med mindre snälla ögon säger texten snarare att det är mammornas eget fel att de är stressade. Men jag kanske läser in fel saker? Jag tolkade Kittys inlägg som en sammanfattning av alla krav man kan känna som kvinna i dagens samhälle. Inte som en redogörelse för hur hennes liv ser ut. Lite som jag ville få fram i den här illustrationen. De allra flesta tror jag känner en enorm press av allt man ser i en rasande fart på sociala medier. Hur folk reser, har dejter med sina partners, har rena och väluppfostrade barn, är politiskt engagerade, gör en insats för världen och har ett nyrenoverat, trendigt och personligt hem och dessutom äter etiskt och ekologiskt. Och det är klart man lägger upp sådant, det är så det ser ut i sociala medier – rapporter från livet, från DELAR av livet. Skriver du dessutom en blogg så kanske du har ett visst tema och då visar ju bloggen just det. Vissa kanske tänker mycket på kost, på relationer, på miljö, på jämlikhet, på barnuppfostran, på träning, på karriär, på politik… Man väljer sina hjärteämnen. Men det GÅR inte att agera 100% i allt. Och när man lägger ihop alla människor man ser i sociala medier till en enda SUPERMÄNNISKA så kan man lätt känna att man är den enda som inte lyckas. Då hjälper det inte att Britta undrar om man har en man som lider av shoppingfobi eller talar om att man ska skjuta på träningen tills barnen blivit större. Det gör bara det dåliga samvetet ännu värre, för då är allt mitt eget fel. Jag borde vara tuffare, bete mig som en vuxen människa och inte bryta ihop av press och stress.
