Jag har skrivit om det förut och nu skriver jag om det igen. För det händer igen. Och igen och igen. Tyvärr. Förra gången var det kommentarsfälten i Kitty Störby Jutbrings och Cissi Wallins blogg som jag vrålade över. Denna gång var det Annika Leones tur. Hon gjorde ett inlägg om hur kändisar kropphetsar efter graviditet. Återigen dyker det upp kommentarer som ”titta bort om du stör dig så”, ”de ser sunda ut, de har både mage och rumpa” och ”problemet ligger nog hos dig”. Jag svarade på en av kommentarerna om att man ska ”blunda om du stör dig”. Och mötte såklart protester. Tjejerna såg normala ut och det är minsann många smala som möts av påhopp. Jag har aldrig påstått att smala människor slipper känna kropphets. Tvärtom så tror jag att det är extremt få som slipper den (utom möjligtvis de personer som säger att det är i personen som upprörs som problemet ligger). Det är ju därför sådana här inlägg som Annika Leone, Kitty och Cissi gör, är så viktiga! För att uppmärksamma sådant som man alldeles för ofta har blivit så van vid att man bara sväljer allt med hull och hår. Det är helt sjukt att kvinnor som gått igenom en graviditet, som det handlade om i detta fall, ska hissas eller dissas utifrån hur kroppen ser ut ett visst antal veckor efter barnet är fött. ”Så fick hon sin fantastiska kropp tillbaka”! Jaha, och de som aldrig får en kropp som såg ut som den innan graviditeten, är deras kroppar inte fantastiska? Den som ”kämpar med sina gravid-kilon”, som det så vacker uttrycks, har den inte en lika fantastisk kropp som någon annan? Har inte också den kroppen burit barnet, gett näring och tagit hand om det? ”Problemet ligger nog hos dig själv”. Ja klart som FAN problemet ligger hos mig!! (ja jag räknar in mig själv eftersom jag är en sådan som stör mig på kropphets). Det är väl alldeles självklart att jag har problem med min kropp. Nu för tiden visserligen sjukt mycket mindre än jag haft större delen av mitt liv, tack och lov, men jo fortfarande har det skeva kroppsidealet ätit sig in i min hjärna. Jag har nämligen växt upp med tv-serier, Disney-filmer, tidningar, bildböcker, flingförpackningar, löpsedlar, tv-program, filmer och fan och hans moster. Jag har pumpats med kvinnans kroppsideal VARENDA EVIGA dag. Jag, som nu anser mig ha en så mycket bättre relation till min kropp, har fortfarande helt skeva sidor som gör att jag känner mig nöjd när jag gått ner nåt kilo, känner mig stark när jag känner mig smal, mår dåligt när jag slängt i mig för många bullar en vecka och får en liten klump i halsen om jag vid fel tillfälle greppar den där degen mitt över magen. Den där magen som burit mina barn. Den där magen som lyckas ta hand om all mat jag slänger i mig, som tar upp näring och skickar ut skiten, bokstavligt talat. Den här kroppen, som får ta så mycket skit när den är helt jävla fantastisk.
