Alltså jag VET att jag sa att jag längtar efter mina barn sååå mycket och att jag, när de ligger i sina egna små sängar och jag i vår stora, längtar efter dem och lite önskar att de ska vakna. Jag VET att jag sa det. Och imorgon och i övermorgon så kommer jag säkert att längta efter dem igen och lite önska att de ska vakna och tassa in till oss. Men ikväll kommer jag kanske inte det. Eftersom jag gärna vill ha en kudde och gärna inte vill ligga med fötterna utanför sängkanten. Och helst inte vill ha en fot i fejset. Och två i magen. Och helst inte vill vakna upp med stel nacke. Men visst, barnen måste faktiskt få mest plats! Det är inte mer än rätt, de är ju störst!! Eller vänta nu, nej det är de ju inte. När jag tänker efter så inser jag ju att de ju är ganska mycket mindre än jag. Men de döljer det väääääldigt väl. Voff.
