Ni vet en sådan där dag, när man sagt att man minsann ska hitta på någonting fast man egentligen helst vill vara hemma. När man sa att man absolut ville hänga med på det där roliga långt hemifrån, bara för att visa att man inte alls är den där som helst bara sitter hemma eller på sin höjd går till konsum och tillbaka. Ni vet en sådan där dag som redan från start ger en klump i magen. Men nej då, gör inte som du vill, jobba emot magkänslan och släpa iväg dig själv och den lilla varelsen ut på äventyr som inte alls känns spännande, bara jobbigt. Visst får man alltid rätt? Visst står man där, svettig som en gnu (svettas gnuer?) och kör vagnen i hysterisk takt fram och tillbaka medan alla, och då menar jag ALLA, förbipasserande stirrar som om man var från en annan planet. Visst står man där och svär över sin sambo, för någon ska man ju skylla på, och förbannar folk som står i vägen, eller skrattar för högt eller bara går runt och ser ut att jävligt trevligt medan barnet, det lilla svinjobbiga och stackars krakiga barnet vrålar sig illrött. Så står man där i sin überstress, kinderna hettar och gråten är millimeter bort och man tänker att jag vet inte vad man gör med en bebis som blir såhär. Jag vet inte vad jag gör med MIN bebis som blir såhär. Jag måste vara världens sämsta mamma! Då kommer den där personen, som tycker det är så fantastiskt kul med hysteriskt gråtande barn och gör ett konstaterande. Vill man inte bara slåss då?
