Det här med gräl … Att bråka. Jag har liksom dragit mig för det, så länge och så ofta. Sett det som något fint när jag kunnat säga ”vi har minsann aldrig bråkat!”. Men efter år av denna inställning insåg jag att jag inte låtit bli att bråka, jag bara bråkat inombords. Det är ibland en bra lösning, annars skulle det bli en himla massa fajtande i onödan. Men det är allra oftast en inte alls bra lösning. Inte för mig i alla fall. Till slut puttrar alla de där grälen sönder en inifrån. Bråk är ju inte enbart till för att pysa ut ilska. Det är ju också ett sätt att sätta ord på vad man känner, hur man upplever saker, tolkningar, önskemål, värderingar. Man blir upplyst om sig själv och den man bråkar med. Jag lär mig sällan så mycket om mig själv, min partner eller vårt gemensamma liv som när vi bråkat. Det viktigaste är ju inte att alltid hålla sams, utan att bli sams. Himla klok jag är. Men det där med att inte tycka om att bråka, att egentligen vilja svälja en massa gräl, som ändå ligger där som en grundinställning i mig, det gör ju ändå att man tar sig förbi bråken. Man vill liksom inte ligga och götta sig i dem. Det är väl ändå lite underligt, hur det är ”skämmigt” att prata om gräl? Hur det är ett tecken på att saker inte kan stå rätt till, om ett par tjafsar? Eller såhär: antingen ska det vara passionerade par, som bråkar om allt och sedan blir superdupersams, if you know what I mean. Eller så ska det vara lugnt och fint, diskussioner och förståelse. Vad hände med alla miljoner bråk om städning? Eller den klassiska ”vem gör mest”-situationen? Varför är dessa inte lika balla som passionen eller förståelsen? Jag fick en kommentar på ett inlägg där någon hade uppfattat det som att jag och Mattias bråkade ganska ofta, och tonen kändes inte som att det var en komplimang. Jag funderade på det hela. Jag vet faktiskt inte vad ”ofta” betyder i sammanhanget. Jag vet bara att vi har perioder där vi bråkar mer och andra där vi bråkar mindre. Den ena behöver inte betyda att vi har det bättre än den andra. Kanske tror man att vi bråkar mycket för att jag pratar (skriver) om det? Medan andra kanske inte basonerar ut det till allt och alla? Jag tycker ändå, efter många år som konflikträdd som sedan börjat våga gräla, att bråk har oförtjänt dåligt rykte. Man borde skryta mer om hur mycket man bråkar! Eller i alla fall prata om det mer kanske? På tal om gräl så fick jag innan sommaren det fantastiska uppdraget att göra illustrationer till en bok om just gräl. Boken heter Dra åt helvete och den är skriven av Malin Haawind. Den är SÅ bra. Och den tar upp just gräl på ett fint sätt. Både rolig och allvarlig. Men kanske mest rolig! Men också vettig. Och intressant. Och fin! Ja ni måste läsa den faktiskt! Här hittar man den. Här är en av illusarna som inte kom med i boken (jag gjorde några extra pga kunde inte hålla mig). Den kaaaanske påminner om ett par jag känner. Kaaanske.
