I perioder räcker jag inte till någonstans. När jag jobbar är jag en dålig mamma, när jag ska pussla ihop hämtningar, avslutningar, samtal är jag en dålig anställd, när jag inte orkar se ett avsnitt serie på kvällen är jag en dålig sambo och när jag ställer in kompismiddag för tredje gången är jag en dålig vän. Jo just ja, inte har jag heller städat tillräckligt, gett alldeles för mycket sötsaker till barnen, blivit för irriterad på Mattias och inte orkat vara en pedagogisk förälder. Dessutom orkar jag inte fixa till mig, jag smörjer barnen med solkräm som inte är ekologisk och jag har ätit kött flera dagar denna vecka. Jag är värdelös!! Inte underligt att jag blir fruktansvärt nöjd när jag gjort fruktbricka till barnen som mellis. Eller när jag tog mig tiden att springa en runda på kvällen istället för att slöglo på tv. Eller när vi slog till på myskväll en helt vanlig tisdag. Eller när jag drog iväg med barnen på en heldag med teater, solskenspicknick och mängder med kramar. SÅ HIMLA TILLRÄCKLIG! Och så Instagrammar jag. Så jag ska minnas. Jag ÄR tillräcklig. Ser ni? SER NI??! Jag ÄR bra. Visst? Visst är jag??! Men vad händer när alla dessa påminnelser hamnar i alla andras flöden? Det är ju ingen som vet alla mina otillräckliga stunder om jag alltid bara visar mina nöjda ögonblick. Vad får man då för bild av mig? Och vad är det jag sätter för mål även för mig själv? Balansen mellan det som är kul, det som är nödvändigt, det som är måsten och det som är "att vara duktig" är banne mig inte lätt. Det är skitsvårt. Amelia kör en artikelserie #utmattad, läs mer här.
