Igår läste jag Hej Sonjas svar på den här krönikan. För er som inte läst så handlar krönikan om en man, Ola, som ser "medelsnygga till ful-snygga" tjejer på tåget och de ger honom en wow-känsla. Han vill hitta ett sätt att säga det till de där ful-snygga tjejerna för att sprida lite glädje. Och nej, han har ingen dold agenda för han är lyckligt gift. Jag funderade på detta. Varför stör jag mig så mycket när jag tänker tanken att nån skulle tala om för mig att den får en "wow-känsla" av mitt fulsnygga fejja? Jo, därför att det sätter mig i en otroligt obekväm sits. Vad ska jag göra med denna information? Ska jag låtsas bli glad och säga tack för att inte vara otrevlig, och riskera att behöva prata mer med denna okända människa? Ska jag istället inte säga nånting och bli sedd som snorkig och dryg? Ja så får det ju bli. Jag blir tvingad att vara otrevlig alltså. Flickvänsmaterialet skriver om det SÅ BRA: Läs här. NU! Och läs gärna alla kommentarer, bland annat från krönikören själv och Flickvänsmaterialets klockrena svar. Någon i kommentarfältet där skrev att Ola kunde väl säga sina uppmuntrande ord till en pensionär eller en hip-hop-kille istället? Varför var han tvungen att fokusera på just fulsnygga tjejer? Bra idé faktiskt. Om syftet är att sprida godhet, som Ola verkligen verkar tycka är grejen med att få detta att funka, så kan han ju börja med de grupper som vanligtvis inte blir så objektifierade. Vad tycker ni om komplimanger från främlingar?
