När jag skulle få mitt första barn så plöjde jag allt. ALLT som jag kunde hitta om barnafödande och graviditet. Men mest om födandet. Jag såg videos där man kunde se hur barnet kom ut, till exempel. Jag känner mig tryggast när jag vet så mycket som möjligt. Svt sände en dokumentär som jag tror heter “Spricka hela vägen”. Jag började se den. Men såg faktiskt inte klart. Inte så mycket av rädsla för att själv drabbas, utan för att det var så fruktansvärt hur kvinna efter kvinna levt med så mycket problem och blivit så totalt ignorerad av vården. Det är jobbigt nog att ha problem med och funderingar kring snippan och rumpan, att behöva tjata, övertyga, böna och be att någon ska ta ens problem på allvar är totalt ovärdigt! “Det är normalt” och “så är det att vara kvinna” är att vifta bort någons lidande och tvinga den personen att leva kvar i det. Det händer inte alla. Många som drabbas tas väl om hand. Men alldeles för många får lida i tystnad. Får leva med tankar som: Är detta mitt liv nu? Ett liv utan sex och spontana utflykter, utan dans och gapskratt? Ett liv som cirkulerar kring smärta, urin, bajs och nedstämdhet. Det är alltså normalt? För att jag är kvinna. Som fött barn. Och skammen. Att det fortfarande är skam kring skadorna. Ett sätt att råda bot på skammen, att få fler att öppna upp och berätta, att få fler att våga söka tills de hittar rätt hjälp, är att prata om det. Prata, prata, prata, skrika! Tills vi blir lyssnade på, till vi blir tagna på allvar! Läs gärna Elisabeths inlägg på temat och även det inlägg hon länkar till. Jag ska tjata om det är i all evighet, amen.
