Jag har aldrig, aldrig velat vara själv. Folk som tyckt det varit helt lugnt att hänga ensam hemma en kväll har jag inte förstått mig på. Tills jag fick barn. Det är en av de största skillnaderna, hur mycket jag värdesätter lite tid för mig själv. Dels för att det händer extremt sällan, jag har ju två superfina klistermärken i form av 3-åring respektive 4-åring. Men det är också på grund av trygghet. Jag trivs med mitt eget sällskap och känner mig inte "ensam" på det sätt jag gjorde förut. Behovet av lite tid själv, lite luft, kan kanske ibland påverka annan kroppskontakt också ... Mer när de små var minisar, men fortfarande en del ändå.
