Vi sitter och äter middag. Mattias bror är på besök. Märta är väl ett par månader gammal. Hon ligger i min famn, som oftast vid middagen då. När jag rätar på mig känner jag att det är lite blött på tröjan och tittar ner. Bajs! Inte bara i blöjan utan upp på ryggen, genom kläderna, på mina kläder. Jag reflekterar inte ens över att jag sitter där med bajs på mig. Jag blir gråtfärdig, får ont i hjärtat; stackars lilla barn som legat i sitt bajs såhär! Hur har jag missat det?! Hur dålig är jag inte som inte märkt det tidigare?? Jag är en hemsk mamma!! Panik! ”Mattias! En ryggbajs!” Och håller upp så han kan se. Inte det trevligaste för middagsgästen, inser jag när han viftar med armarna och blundar och i panik säger: ”Ta bort!! Ta bort!!!” Oooups, tänkte inte på det. Det är ju inte så att jag hamnat i kiss- och bajsåldern helt plötsligt (okej jag har inte helt kommit ur den, jag erkänner). Men nej, det är inte alls humor när det handlar om ens barns bajs. Det är blodigt allvar. Det är ihopkopplat med så sjukt mycket! Hälsan. Sömnen. Mitt humör. Om Mattias kommer hem till ett vrak så kan det mycket väl ha med skit, bokstavligt, att göra. Kanske en helt galen och genomsvettig bussresa, ohyggligt långsam såklart, knökfullt, med en hetsig busschaufför och ett barn som inte bara är ganska missnöjt utan också luktar illa. Väldigt illa. Fler bilder från bebisveckan: Bebisvecka: gripreflexen Bebisvecka: stilen Bebisvecka: äta i skift Bebisvecka: stressen
