Att lämna bort barnen över natt

Emma aka "På smällen" skrev ett inlägg efter att hon hört från en granne att det inte var ok att lämna bort barn under tre år, inte ens en natt. Jag får alltid panik av sådana här grejer eftersom jag oftast lever med min egna talesätt "skulle det vara livsfarligt så skulle jag ha hört om det", så ofta jag kan. Detta för att inte få panik för allting hela tiden. Hur som helst så var det inte så. Jag har hört något om att ok antal nätter att vara borta = antal år barnen är. Alltså en tvååring, två nätter osv.

Men jag tror mycket det beror på vilka personer barnen känner sig trygg med. Våra barn känns trygga med ganska många av dem som finns omkring dem tycker jag. Det största problemet är nog mamman. Ja alltså jag. Jag försöker se varje tillfälle de sover borta utan någon av oss föräldrar att det är träning för mig. JAG måste träna på att de sover borta.

Till mitt försvar så är det så att vi inte haft så många "barnvaktsalternativ" nära oss geografiskt (men snart! whoop whoop!), och vi har liksom inte kunna vänja oss vid att ha barnen borta. Vi har anpassat vår vardag efter det och tillfällen då det säkert hade fungerat och varit bra har vi inte ens tänkt på det.

Precis just nu har jag lite mjukträning. Jag är ifrån Märta det längsta någonsin, 5 nätter. Jag hade lätt panik innan men det känns ok. Bara jag inte tänker efter för mycket. Hon är dessutom med sin pappa (och farmor och farfar) och jag får en chans att hänga med Majsan bara hon och jag. Det är värdefullt det med. Vi har ju tänkt försöka göra så oftare framöver, att man har "egentid" med ett av barnen då och då. Tror det är bra, framför allt som att de kommit så tätt. Skrev om detta i mina milslånga inlägg om att få barn tätt.

Okej det jag egentligen skulle komma fram till var att i Facebooklänken till Emmas inlägg fanns en massa kommentarer. Jag brukar kisa lite när jag läser sådana kommentarer för jag gillar inte tonen i en del av dem och blir så lätt provocerad. Men det hjälpte inte att kisa. En person skrev nämligen att hon aldrig skulle "förlora tid med sin dotter för att få sovmorgon eller ligga själv på soffan en kväll", vidare skrev hon att om man ville ha egentid skulle man inte skaffat barn och att en familj är HELA tiden och inte bara när det passar en.

Jag försökte blunda men det gick inte. Ville skriva ett långt brev till personen men sansade mig och frågade bara: "Slutar man vara familj för att man själv eller barnen sover borta?"

Jag tror inte jag fått svar än. Här är jag när jag har barnvakt:

Här är också jag när jag har barnvakt:

Hur tänker ni när det kommer till att lämna bort barnen över natt?