När jag var liten fick jag lära mig att skulle akta mig för ”fula gubbar”. Jag visste kanske inte helt vad det innebar, men jag förstod att jag inte fick ta emot godis eller följa med främmande personer hem. När jag blev äldre lärde jag mig att jag aldrig, aldrig fick lifta, att jag skulle ta taxi hem om jag varit ute, jag skulle inte gå hem ensam och jag skulle fortfarande inte gå hem med främmande män. Om jag skulle ta taxi så fick det absolut inte vara svarttaxi. Senare lärde jag mig att det fanns något som hette Tjejtaxi med kvinnliga chaufförer, den var bäst. Vi fick som tjejgäng höra att vi skulle hålla ihop, hålla koll på varandra och inte lämna någon någonstans själv eller med främmande killar. Nu, när jag blivit ännu äldre, går jag aldrig ut och springer när det är mörkt. Och även när det är ljust så väljer jag vägar där det finns folk. Jag tycker att det är obehagligt att jobba ensam på kontoret. Dörren är låst, men om jag skulle ha glömt låsa… Om jag har varit ute på restaurang så pratar jag med Mattias hela vägen hem och lyckas jag inte få tag i honom så väljer jag de mest upplysta och folktäta vägarna, hur mycket omväg de än innebär. Om jag är ensam hemma och det ringer på dörren så är min första känsla oro. Om det är fastighetsskötaren och denne är en man så känns det jobbigt att vara ensam där när han ska fixa rören i badrummet. Just nu läser jag kommentar på kommentar om hur ruttet det är med manshat. Men det som är ruttet med manshatet enligt mig är att det inte är större. Manshat = hatet mot mansnormen. Hela mitt liv är begränsat på grund av patriarkatet och den machokultur som råder. På så många sätt. Jag har alltid älskat musik, men aldrig åkt på festival. Av en enda anledning – rädsla. Har ni läst om alla våldtäkter som sker på festivaler? Jag älskar städer på natten, se solen gå upp bakom höghusen, men jag skulle aldrig ta en promenad ensam nattetid, på grund av rädsla. Och det här med att sova med fönstret öppet… Om jag möter dig, du man som inte är en våldtäktsman, som inte tänker kränka mig eller döda mig eller på annat sätt ta tillfället i akt för att du möter en ensam tjej, så är jag ledsen att du blir offer för min rädsla, att jag dömer dig där och då. Att jag har telefonen redo att ringa hem och nyckelknippan i knuten näve. Jag är ledsen att jag misstänkliggör dig bara för att du råkar vara man och ute och gå på samma ställe som jag. Men jag har tyvärr inte råd att chansa. Jag har lärt mig att vara rädd. Att inte lita på någon. Och det har jag lärt mig för att jag ska skydda mig själv. Och varenda dag så får jag bevisat för mig själv att jag gör rätt i att vara rädd. Det räcker med att läsa en dagstidning eller kolla på nyheterna. Eller läsa kommentarsfält på bloggar eller artiklar på nätet. Att lära sig att man inte ska lita på någon är ett sätt att överleva. Och min rädsla har nog räddat mig från en massa. Problemet är de gånger jag skitit i att vara rädd, när jag trotsat och inte orkat bry mig. För det är ju mitt fel då, för jag skulle ju inte lita på någon! Det har jag lärt mig. Det har samhället lärt mig. Ett samhälle som upprepande gånger frågar våldtäktsoffret om hon verkligen, verkligen sa nej, istället för att fråga våldtäktsmannen om han verkligen, verkligen hörde ett ja. Ett samhälle som frågar sig hur hon kunde vara så dum att hon gick ensam hem mitt i natten eller tog svarttaxi eller gick hem med ett helt gäng killar, drack så mycket, klädde sig så utmanande, lämnade sin drink obevakad, dansade så sexigt, festade så hårt… Ett samhälle som försvarar hot om våld, våldtäkt och död med att hon skulle ha tänkt sig för innan hon hade åsikter, uttryckte sig, trodde att hon var något, var orädd, utmanande, stöddig och tog plats. Det här samhället har hela mitt liv lärt mig att jag ska vara rädd för män. Och när jag sedan känner hat mot det, då är det jag som är orättvis. Läs gärna även detta inlägg "hat föder hat" där jag förklarar lite mer hur jag tänker.
