Igår låg vi och tittade på filmer på barnen. Och skrattade, och skrattade och skrattade! Maja försöker kasta diskus, bra teknik men hon släpper liksom aldrig diskusen. Märta och Maja sjunger "Slå dig fri", Märta svävar runt och sjunger med kraft, Maja dansar tryckare à la fem-i-två-ragg med ett gosedjur och vinglar in i soffbordet titt som tätt. Eller när de i badkaret upprepade gånger häller iskallt vatten över magen och vråååålar av skräck/chock/förtjusning. Med mera, med mycket mera. Så fint det känns ändå, att ligga där och skratta så tårarna rinner. Åt sina barn. Dessa finingar! Efter skrattfesten läste jag lite gamla blogginlägg. Och fortsatte skratta. Åt mig själv. Det kanske inte känns lika fint? Att ligga med telefonen och skratta högt och länge – åt sig själv... Och näe, inte på det självironiska sättet, tyvärr, utan bara "jag är ju så rooooolig"-sättet. Till mitt försvar innehöll inlägget jag läste ordet "bajskorv", då går det ju inte låta bli att skratta. Faktiskt. Mvh En ödmjuk och inte alls för ego mamma i kiss- och bajsåldern
