I helgen var jag hos min farmor. Jag åker alltid med ett av barnen. Denna gång var det egentligen Märtas tur, men eftersom hennes inställning till bilåkning är "NOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOO" (utan överdrift) och jag vill åka bil pga förra resans extrema tågförseningar och olust till repris, så fick Maja hänga på igen istället. Majsan är ett behagligt resesällskap. Hon frågade efter en minut, när jag stannade bilen för att ställa in GPS, om vi var "flamme nu". "Nej det är ett LITET tag kvar" (typ 2,5 timme). Sedan satt hon med iPad till batteriet tog slut. Då blev hon irriterad och jag sa: kan du inte leka med alla leksaker du packade med? "Okej" sa hon och lekte med dem resten av resan. Vilket SKRYT tänker ni nu. Och ja det är det ju. Men kom ihåg att det vägs upp av en som inte vill åka ALLS. Märta mådde länge illa i bil, men det är rätt bra nu när hon sitter framåt om hon håller blicken relativt högt. Hon har också kommit på att hon mår bättre om hon håller för näsan. I somras höll hon för näsan hela resan till mina föräldrar. Cirka tre timmar. Tappade den när hon somnade, men så fort hon halvvaknade lite åkte handen tillbaka. Det kallar jag att vara ambitiös/envis/principfast! Det slår mig så ofta, hur olika mina barn är varandra på så många sätt. En massa likheter också förstås, men ofta raka motsatsen! Ni som har två barn eller fler, hur är era? Lika, olika, motsatser? Bilden är ett illustrationsjobb jag gjorde för Storimi.
