För inte så längesedan kom barnen till mig och sa med allvarlig stämma att nu ville de gå själva runt kvarteret. Eller om jag ska vara med korrekt så sa de att de ville gå själva runt högkvarteret (en felsägning man ALDRIG vill justera). Ja men självklart, sa jag eftersom jag är en cool mamma. De fick varsin hund i koppel och gav sig iväg. De var SÅ taggade. Och jag var cool, som sagt. INTE. Jag spelade såklart upp allt som kunde hända i mitt huvud. Bilar som skulle dyka upp plötsligt och för snabbt, barn som skulle få en plötsligt idé att hämta den där fina stenen mitt i vägen. Cyklister som skulle köra på trottoaren. Elaka människor som skulle lura med dem. Att de skulle gå vilse! Ramla! Slå sig!! Ja okej jag spårade. Som vanligt. Så jag smög efter. Grannarna kanske inte tyckte att jag verkade helt hundra när jag smög runt hörnen på alla hus och kikade upp. Några som inte alls blev nöjda var barnen, eftersom de upptäckte mig (hur blev jag så dålig på att smyga?!). Sedan dess har de fått gå runt (hög-)kvarteret några gånger, till och med utan smyg. Men lite koll har jag. De har också fått gå i förväg till lekparken några gånger. Vi snackar max 5 minuter, men ändå, jag ser det som träning. För mig. Nu ska det börjas förskoleklass och jag har tänkt en hel del på det där med att gå själv till skolan, kanske inte än, men ändå om ett tag. I samma veva fick jag frågan om jag ville göra ett samarbete med Comviq på temat barn och mobiltelefon. Vilket kändes extremt passande. Så med tanke på det jag skrivit ovan och detta samarbete så vill jag diskutera mobil och barn med er som läser min blogg. Har era barn mobil och när fick de den i så fall? Om inte, hur tänker ni framåt? Jag känner spontant att min äldsta kanske inte behöver en ännu, men det är ju också för att jag är Mamma Hack-i-hälinen ... Jag VET att jag kommer vilja att hon har mobil när jag ska tvingas tänja lite på navelsträngen. Det negativa är ju att man inte vill att de alltid har en telefon klistrad i sin hand. Risken finns eftersom sådant beteende kan gå i arv har jag hört ... Hur gör ni med sådant? Har ni regler kring mobilanvändandet? Jag tänker ju att telefonen skulle användas bara i de situationer de verkligen behövs, men så vet jag ju också att det inte alltid blir som jag tänkt. He he. En sak som jag i alla fall nästan har bestämt är att vi kommer att köra på Comviq kontantkort när barnen får telefon. Det känns liksom tryggt, eftersom jag gärna inte vill hamna i finkan på grund av extremt hög och obetald telefonräkning när barnet kontaktat någon på månen eller dylikt (detta KUNDE nästan ha hänt min käre far när jag fick min första mobil och inte alls hade koll på reglerna om när man blev uppringd utomlands och min bästa kompis hade världens segaste sommar och ringde mig för samtal flera timmar i veckan när jag var i Frankrike – oh chocken när räkningen kom ... Men han slapp finkan). När jag kände mig bestämd kring detta läste jag på Comviqs hemsida om fördelarna med kontantkort respektive abonnemang och insåg att man via appen kan ha koll på kostnaderna även när de har abonnemang. Är det bättre? Tänk om de vill ringa och pengarna på kontantkortet är slut? Eller är det bra att de lär sig att det kan ta slut? Hur har ni tänkt där ni som har barn med telefon? Del 1 i kursen "Så håller du dig borta från finkan" Okej min (fantasi-)föreställning om barnet med mobil: har mobilen till och från skolan. I skolan är den avstängd hela tiden. Sedan har barnet telefonen vid vissa tillfällen för att kunna vara lite mer fri i livet. Är detta för positivt? Och ännu viktigare, när är vi redo för detta steg i livet? Fattar ej att jag snackar mobil, hon är ju liksom bara ett par år gammal...väl?!
