Nämen, ska jag skriva lite mer om influencers och kommentarsfält? Så unikt ämne på min blogg nu för tiden! Men vet ni. Jag ser en skillnad. Jag kan ha nämnt det förr men beteendet ... det har liksom eskalerat? I alla fall i de flöden jag befinner mig. Men å andra sidan kanske de mest ruttade bloggarna sett detta sedan start. Hur som helst. Det här sylvassa pikandet. Folk som ser något de inte gillar och bara måste kommentera just den grejen. Eller så ska de tala om att de avföljer. Kommentarsfälten ger möjligheten att både tala om hur dåliga somliga är och samtidigt visa upp hur bra man själv är. Vilken win-win! Gärna ska man mosa in något hårt i instagrammarens digitala fejs. ”Jag trodde mer om dig!” Vad lever de här människorna för felfria liv? Vattentätt åt alla håll va? Jag tänker på många bloggare/instagrammare som så generöst (faktiskt) bjuder på sig själva och sina liv. Upp och ner, livet, motgångar, framgångar. Öppet och sårbart, nästan oavsett innehåll faktiskt. Och så ska det in och petas? Pekas. Lyftas ut och dissikeras! Jag känner mer och mer hur jag skulle vilja gå efter dessa folk i låt säga en vecka och peka ut allt som de gör fel. Lät du inte vattnet rinna lite länge där? Var är ditt miljötänk? Vad hade du för ton till barnet nu egentligen? Det där är inte det bästa för att skapa en trygg individ. Varför tog du vabben nu igen? Vad ÄR du för feminist egentligen? I varje ögonblick ifrågasätta. På vilket sätt gynnar ditt beteende jämställdheten, miljön, barnens framtid, hälsan, psyket, kvinnokampen, människors rättigheter, världens befolkning, universum, framtiden i evighet?! Va? Va va va?!?! Jag tänker på när Underbara Clara gick ut och sa att hon säger upp sig från rollen som förebild. Och någon hade lite höhö-igt klippt ut citatet och satt bredvid ett annat citat där hon sagt att hon ville vara en förebild. Typ DÄR FICK HON! För det första är det ju fullt rimligt att önska att man kan vara en förebild och sedan bli matt av kravet att ständigt vara en. För det andra så kan man ändra sig. Och ändra sig igen. Det är för övrigt något folk borde ägna sig mer åt - det här med att ändra sig. Jag förstår inte hur det kan anses vara fint och bra att stå fast vid saker 100%. Det är väl inte så svårt att bita sig fast, blunda och vägra ändra om. Det som är riktigt, riktigt svårt är ju att säga: shit jag hade nog fel, jag ändrar mig. Tillägg efter att Peppe skrev om detta eftersom hon lyckades ro fram till det jag aldrig nådde fram till: precis som Peppe säger så bidrar det här klimatet till en polerad yta. Att man inte visar upp baksidor eller saker som kanske inte är helt konsekvent jämfört med vad folk tror om en. Man får alltså inte vara mänsklig. Är det sådana källor till inspiration vi vill ha?
