Alltså det här med att mammor som 1) inte gillar bebistiden eller 2) gör något för sig själv under bebistiden eller 3) båda två kanske inte “skulle ha skaffat barn om de nu inte ville vara med dem!”… Det är ju så galet av en massa skäl men något som jag tänkt på den senaste tiden är hur det alltid handlar om små barn eller bebisar. Det är en extremt intensiv period. Inte särskilt stimulerande för hjärnan och rätt krävande. Och det är en pytteliten tid i livet som förälder. Det känns som en sådan där klassisk bild av en kvinna: hon ska bli mamma och hon ska älska varje ögonblick! Och gillar hon inte den där superkorta bebistiden, eller gillar hon den men kanske inte vaaarje sekund av den bara, ja då kanske hon inte skulle vara mamma!! Ba lägg ägg! När jag gör detta för tredje gången är det kanske första gången jag kan lyda den där irriterande uppmaningen "njut" de stunder som är njutbara. Men det är också enklare att tillåta mig själv att inte försöka njuta när det inte är särskilt njutbart. Att tänka att "ja det här var ju inte superskoj" men veta att det snart är passerat och att det är en så himla liten tid i mitt liv som mamma.
