Fi skrev ett inlägg om förskola/förskoleklass. Jag tyckte det var ett intressant inlägg (framförallt om förskoleklass) även om jag ogillade formuleringen att små barn sätts i förskola ”för föräldrarnas skull”. Dels låter det som att föräldrar med små barn på förskola är helt ego och dels låter det som att valet är helt fritt. Vi tar det första. Ego. Det värsta du kan vara som förälder. (Minns en influencer som gick på manikyr när bebisen var ganska nykläckt. Det var inte nådigt hur värdelös hon var som mamma enligt kommentarsfältet - göra något som inte var för bebisens skull?! Undrar lite stilla om bebisen mådde fruktansvärt hos SIN ANDRA FÖRÄLDER under de där timmarna men men ...) Vad är då ego? Att göra val för sin egen skull. Träna, träffa kompisar, ha en weekend utan barn, ligga på soffan och scrolla, sitta en hel kväll med sina syrror och babbla, plöja en serie, åka till sin farmor... ja allt det där gör jag och/eller vill jag göra. Inte ett dugg för mina barns skull. Bara för min. Men nu är det ju så himla bra att jag inte behöver välja! Jag måste inte välja bort allt det jag rabblade, jag måste inte välja bort arbete. Jag kan faktiskt jobba OCH ha barn. Vilket är precis det jag vill. Tack alla feminister som gjort detta möjligt!! Nej det kommer inte alltid vara balanserat. Nej vi kommer inte känna varje dag att detta var superlyckat just idag. Men det kommer vara okej. Jag funderade på om jag kände mig personlig provocerad av inlägget. Jag har ju till och med tidigarelagt förskolestart för Nou. Men nej jag tror faktiskt inte det. Jag har ju möjlighet att anpassa mina dagar jättemycket pga flexibelt jobb. Så jag kan både anpassa mig mycket efter hur Nou känns för dagen, hur mycket jag längtar och samtidigt göda duktiga flickan varje gång jag hämtar först av alla. Så nej. Provocerad blev jag inte på ett personligt plan. Men rejält på ett större. När jag läste kommentarerna. För det första: Gissa hur många män som diskuterade? (Rätt svar: En.) För det andra: Gissa hur många av dem som var hemma med sina barn som ansåg att det var det bästa för barn och att det går om man vill?? Okej kanske inte flera tusen, men tillräckligt många för att irritera mig. Förlåt jag borde vara en större person i detta men det är jag inte. Men vaaaarför stör jag mig så? Jo för jag HATAR den här pressen på kvinnor! För det är där den hamnar. Och! Vad händer när den där kvinnan som är hemma med tre barn blir lämnad av sin man? Eller vad händer när hon efter 7 år hemma med barn ska ut och söka jobb igen? Hur står det till med hennes självförtroende? Var hamnar hon i lön? Hur attraktiv är hon på arbetsmarknaden? Vad händer när hon går i pension eller blir sjuk? ELLER. Man har löst det så att hon får pengar varje månad av sin man. Vad händer när HON vill lämna? Om han inte är snäll längre? Eller om kärleken från hennes sida dör? Men om hon VILL vara hemma då? Ja såklart ska hon få pussla och fixa och göra vad hon kan för att få leva som hon vill! Det är ju det absolut viktigaste, att få hitta sitt sätt, det sätt man önskar! Men låtsas inte som att det är helt oproblematiskt och att ”det går om man vill” med undertonen att man ju såklart vill det om man tänker på SINA BARNS BÄSTA. Det ÄR inte oproblematiskt att kvinnor slutar jobba eller är de enda som går ner i tid. Det ÄR inte oproblematiskt att kvinnor springer mellan jobb och förskola och sitter på precis alla stolar samtidigt för att alla ska vara nöjda och glada och korrekta och värda sina egna barn och därför smackar rakt in i väggen. Det ÄR inte enkelt. Jag tycker faktiskt att vi ska lämna över den här diskussionen helt till männen ett tag nu. De får grubbla över föräldraledighet vs jobb. Långa dagar på förskola eller ingen förskola. Och så vidare. Och som jag kommenterade på inlägget på Instagram: min man får gärna vara hemma tills Nou är tre år (eller mer) men JAG vill inte vara det.
