Igår var jag på Landvetters kulturhus och pratade vardag. Jag är ju alltid nervig inför sådana här saker, men någonstans måste jag ju veta att det ger tillbaka så mycket att det är värt våndan jag känner innan. Så var det igår också. Så himla fina människor som kom och lyssnade och Landvetters kulturhus – så fint! Och så fint omhändertagande! Att hinna småprata med några av de som kom för att lyssna innan allt satte igång lugnade mig lite. Och att få babbla en stund efteråt var också kul, att få lära känna er som är på andra sidan min blogg och mitt Instagram. En person i publiken – Fia – hade med sig en present "För att du får oss att skratta i vardagen". Alltså, förstår ni hur det värmer? Jag kommer knappt ihåg att ta med present när jag ska bort på middagar. Så TACK alla ni som kom, det var en fröjd att träffa er! Och efter att den skakiga rösten lugnat sig så var det faktiskt kul att stå och prata om livet, vardagen och om att vara kvinna i detta samhälle. När jag började skriva på vad jag skulle ta upp så fastnade jag ganska direkt. Hur pratar jag vardag? Alltså, vad ÄR vardagen? Och hur ringar jag in den? För att definiera den försökte jag hitta en motsats och efter en del grubblande så kom jag fram till att den vardag jag vill skildra ska vara som en motsats till "insta-fluffet". Det är både det jag vill att den ska vara och det som den allt som oftast bara är. Det är sällan rent, välputsat och snygga, randiga frukostar i dimmigt ljus. Det är snarare lite skitigt, bitvis skavigt och oätna, uppblötta flingor i yoghurt. Vidare funderade jag mycket på vad det där fluffet gör med oss. Att det fungerar lite som en romantisk komedi och drömmen om den typen av kärlek. Man drömmer om Insta-livet. Att ha sådär rena kläder och len hud. Platt mage på en exotisk strand och Han med stort H som busar med barnen i vattenbrynet. Ja, det ser ju onekligen härligt och lätt ut, det där livet! Men så slog det mig, när jag satt där och skrev på manus, är det DET HÄR som vi imponeras av? Folk som har tipptopp-relationer, barn som sover och råkar besitta en normkropp? Jag insåg plötsligt att det är ju inte något att vara imponerad av, det är ju ingen utmaning med sömnbrist om du inte lider av någon! Det som är imponerande är ju de som inte sovit på 500 år. De som lyckas hålla ihop utan att slå ihjäl varandra fast man är inne på millimeterräknande när det kommer till vem som ska få sova en liten stund till. Alla de som har barn (eller vuxna) som delar dessa skills med mina barn: DET är väl ändå något att imponeras av? De som INTE har normkroppen och får utstå alla dessa kommentarer och "hälsotips", de som kämpar med hämtningar och lämningar, som drar vagn genom snömodd och torkar snor med vanten för att pappret man så förutseende plockat fram ligger kvar på bordet i hallen. DÄR har vi något att beundra minsann! Jag inser självklart att folk med insta-fluff-liv också har kliande hårbotten och anala besvär. De kanske (tack och lov?) bara inte lägger upp foton om det på Instagram. Och jag inser också att alla inte vill dela med sig av allt på sociala medier. Jag tycker inte att man måste det. Jag tycker ganska ofta inte ens att man bör det – man får ha ett privatliv! Men det ÄR nyttigt att reflektera över vad det egentligen är som vi lockas av när vi följer dessa konton. Och verkligen känna efter vad det gör med oss. Somliga blir inspirerade, somliga mår bra av att se det glassiga livet. Andra kanske blir med som jag i illusen högst upp. Jag som när jag kollar efter mår väldigt bra i mitt liv, hur det ser ut med toppar och dalar, kaos och mys, humor och svärta. Jag som alltså är rätt nöjd känner att mitt fina, fina liv inte riktigt duger. Att min grymma kropp inte är tillräckligt FIN (alltså fin?! WTF! Vad ÄR det för mål vi lär oss att ha?! Grr!). Att min trygga, fina och superirriterande och utmanande relation inte är romcom nog. Det är inte okej. Jag kan styra mitt flöde, och det GÖR jag. Jag jobbar rätt hårt på att känna efter när jag scrollar. Oj vad hände nu, varför känner jag såhär? Känner jag så varje gång den här personen dyker upp? Tar det mer energi är det ger? Hmm ja då kanske det är dags att avfölja. Jag kan också styra den bild jag ger av mig och mitt liv. Det är såklart svårt att veta hur folk ser på en genom ens sociala medier. Men man kanske i alla fall kan fundera på om man göder bilden av hur man BÖR vara? Eller vad tycker ni? Ni kommer alltid med så kloka reflektioner. Hur kan man bli en del av att sänka pressen? Jag tänker att utmattade kvinnor inte längre känns som en chock, mer som en balansgång vem som ska stå ut längst. Att den här pressen säkerligen inte bara handlar om prestation på jobbet, utan i allt. När du ska prestera från det att du vaknar (en sömnig godmorgon-bild, en snygg frukost och en dagens outfit) till att du går och lägger dig (jobb, träning, kompishäng, barnmys, myskväll i soffan, #älskling#loveofmylife) – ja då blir det en hel del prestation. När vilar vi? När får vi paus? När behöver vi inte prestera? Och hur kan vi bidra till att pressen sjunker? Observera att jag inte vill att vi lägger ytterligare press på oss att också kunna HANTERA detta, utan mer hur vi hjälper varandra till en sänkt ribba. Ingen skuld, ingen skam, bara hjälpas åt.
