Onsdag betyder debatt. Jag måste säga att jag har LITE svårt att pausa den pågående diskussionen i mitt huvud vilket såklart är den jag skrev om i måndags – bristen på eftervård när det kommer till förlossningar. Vi har dessutom boksläpp ikväll (->KOM DIT!!<-) så det snurrar som sagt rejält om detta. MEN jag skrev ju som sagt om det i måndags och även om det är ett ämne vi måste prata om mer och ofta så tänkte jag variera mig lite. Jag hade en kort Insta-konversation med Peppe om det här med vad man får och inte får säga längre. Eller rättare sagt: personer som tycker att man minsann inte får säga någonting längre!! Är det så? Handlar det verkligen om att man inte får säga något längre? Handlar det inte snarare om att man inte längre får säga vad som helst utan att bli ifrågasatt? Och skulle det vara något dåligt? Man vågar ju inte ens hälsa på en kvinna efter #metoo eller man kan ju inte prata om någonting utan att någon blir kränkt. Kanske handlar det om att man uttryckt sig sexistiskt, rasistiskt och på annat ruttet sätt i evigheter och plötsligt har vi hamnat i ett så pass bra klimat att folk äntligen orkar säga ifrån. Säga nej det här är inte okej! Skulle det vara något dåligt? Vill man hellre gå tillbaka till att få säga vilken skit man vill utan mothugg? För sanningen är den att du får säga nästan precis vad du vill fortfarande. Du kan gå riktigt jäkla långt till och med, utan att du riskerar typ åtal. Den risk du tar är att få kritik. Eller till och med kritik i massor. Och det kan såklart vara läskigt. Jag är också nervös. Jag är en tyckare och jag skriver och babblar loss om allt möjligt. Jag är rädd att trampa fel, att kränka någon, att säga något som ska missuppfattas eller att säga något som blir direkt fel. Det är ju plötsligt VÄLDIGT lätt att trampa fel, tänker jag. Jag tänker "plötsligt", men jag har ju såklart riskerat att trampa fel innan också, bara att jag nu kan bli informerad om det. Det jag i själva verket är rädd för är att folk ska bli arga på mig. Att folk ska tycka att jag är okunnig och ignorant, eller i värsta fall att jag gjort någon illa. Jag är så ängslig och rädd för att någon ska tycka att jag är dum. Jag vill ju vara god och snäll! Jag vill göra rätt! Kritik är det värsta jag vet (nja okej det finns lite värre saker men nästan inte). Men då måste jag ställa mig frågan: vill jag hellre säga en massa saker som inte är rätt, som sårar någon, utan att det blir ifrågasatt eller att någon poängterar det för mig? Nej såklart inte. Det må vara pinsamt och sorgligt att trampa på folks tår, men om jag ska undvika det så måste jag ju lära mig var de ömma tårna finns. Jag måste förstå hur det kan göra ont. Angående de/oss som ger kritik Vad jag tror de allra flesta som ger kritik måste bli bättre på är att skanna av kommentarsfälten. Att om det redan finns en massa som lagt fram sin poäng så måste jag inte bli en till som lägger fram en snarlik. Exempel: en snubbe säger någon sexistiskt. Jag ser kommentarsfältet fyllas med saklig kritik, befogad ilska och en del som mest bara vill hata (för de finns de också, av anledningar vi inte vet så mycket om). I detta kommentarsfält behöver jag ju inte kommentera, det är ju redan gjort. När det blir massiv kritik så visar det att det här verkligen INTE var okej, men sedan tycker jag själv att det finns en gräns. När kritiken blir så enorm att man kan fundera på vad brottet egentligen var. Vem förtjänar att mosas? Angående de/oss som får kritik När det är såhär ”känsligt läge” (läs utveckling pågår = det är något bra!) så finns det ju en massa vägar att ta. Man ska först och främst försöka skaffa sig kunskap om så mycket man bara kan. Men man måste också inse att det kan bli fel. Och vad gör man då? Man försvarar sig!! Nej såklart inte. Man lyssnar och försöker förstå. Det är inte så lätt när man kanske är van vid hurrarop, applåder och klappar på axeln, men så ser det ut just nu. Om du ska tycka och tänka högt så måste du vara beredd på att få kritik. Backa, lyssna och fundera över om den är befogad. Och sedan – bemöt den. Och till sist – be om ursäkt! Det är vad det här måste leda till tycker jag. Att folk blir bättre på att ta kritik och be om ursäkt. I alla fall om man ska fortsätta tycka och tänka öppet, och det vill vi ju oftast att folk ska! För det finns ett problem till: tystnad. Att man inte vågar säga saker för att man är rädd för kritikstorm. Jag är en av dem som tystnat mer ju större ”publik” jag fått. Först trodde jag att det var lite synd, men sedan insåg jag att det är för att jag kanske inte heller SKA tycka saker om allting. Om jag känner mig osäker på ett område så behöver jag ju inte skrika ut mina ungefärliga tankar om det. Jag kan vara tyst och lyssna. Det kan tolkas som att jag inte tar ställning och att det i sig är ett ställningstagande, men då får jag försöka ha tålamod med att folk tolkar det så och återkomma när jag vet mer om saken. Problemet tystnad behöver alltså inte vara ett problem utan ett tecken på att man kanske ska vara tyst en stund och lyssna. Men det finns tystnad som blir ett problem, tycker jag. Den när man inte ger sig in i någon diskussion alls längre i rädsla att säga fel. Kanske kan det vara en svår balans där att veta vad man ska tycka till om och inte. Har man funderat och kommit fram till att ge sig in i en diskussion så kom ihåg att du alltid kan be om ursäkt! Du kan backa och lära dig! För risken med tystnad är att det blir kvinnorna som tystnar eftersom kvinnorna får lära sig att vara alla till lags och rädslan att bli illa omtyckt kanske därför är starkare hos dem. Dessutom får kvinnor kritik för så himla mycket mer än vad män får. På ett sätt positivt eftersom det visar att vi räknar med mer från kvinnorna = vi tror mer på och om dem. Men om kvinnorna tystnar så är det männen som får fortsätta att höras. De som tagit på sig teflonrocken och inte bryr sig om kritik. Eller de som beklagar sig över att de inte får säga precis vad som helst hur som helst längre. Det kallas utveckling, deal with it! Så min tanke är att man inte behöver hålla tyst, man bör inte hålla tyst! Man måste inte alltid heller tycka och tänka högt. Viktigt är att lyssna. Och fasen – ta plats, stampa på om du vill!! Heja dig! Men var också ytterst noga med att backa och säga förlåt och du klev på tår på vägen! Vad tänker ni om det här med att man "inte får säga någonting längre"? Spåna i smågrupper och bidra med era klokheter i kommentarsfältet.
