Det är lätt att slå bort obehaget, blunda och leva vidare. Men inse att DET är ett privilegium. Att kunna blunda. Att inte orka ta in just det. Så fort jag tänker på det som svarta i USA utsätts för skriker hela mitt inre. Att det ens finns folk, tex USAs president, som vill prata om upploppen som problemet ger mig utslag. Hur kan den mannen sitta på den makten han gör? Upploppen är en reaktion för INGEN LYSSNAR. Alla ser. Alla kan förstå vad det handlar om. Men inget händer!!! Polismannen som mördade George har visat sitt rätta jag så många gånger. Och fått leva på. Leva vidare. Köra på. Jag vet det för jag har läst vad han varit inblandad i förut men också för att jag vet hur man genom tystnad och små handlingar godkänner någons beteende i stort och smått. När jag vill att saker ska bli extra tydligt för mig så tänker jag på det förtryck jag upplever som kvinna i ett patriarkat. Som den gången jag pratade om att jag inte gick ut och sprang när det var mörkt och av en manlig bekant fick tipset att använda pannlampa. Han trodde problemet var sikten. Det visar på att man inte upplevt hotet i att vara en kvinna i detta samhälle. På samma sätt förstod jag själv först inte när Linn berättade om en svart kompis i USA som alltid kollade bilen, varenda morgon, för att se att alla lampor etc funkade. För att inte behöva bli stoppad av polis. Eftersom det är en livsfarlig situation om du är en svart man i USA. Jag förstod inte först, eftersom jag aldrig behövt tänka tanken att en rutinkontroll från polis skulle kunna innebära livsfara. När jag känner mig vilse och inte vet HUR jag ska stötta, så blir jag dessvärre oftare tyst. Med rädsla att säga fel sak, ta en plats i en diskussion som jag inte ska ha. Men tystnad är inte att lämna plats åt andra. Tystnad är ett passivt godkännande av rådande klimat. Linn säger det så bra: Precis som jag kan tycka att män ofta är blinda för det som kvinnor utsätts för precis hela tiden mitt framför deras ögon så är det precis samma när det kommer till den ständigt pågående rasismen. Att svarta och bruna blir frustrerade över att (vita) personer chockas över mordet på George ligger inte i chocken över en mördad person - där bör vi aldrig sluta chockas. Utan i ”hur kan det ske?”-chocken. Det sker för att vi låter det ske. Det sker för att man väljer vad man vill se och vad man blundar för. Vi måste välja att se vad som kommer före mordet. Den ständigt pågående rasismen. Följ Linn, lyssna på Raseriet, följ Svart historia, läs böcker (tex The hate you give), öppna ögonen, lyssna, lär. Bli medveten om dina privilegier. Säg ifrån.
