Jag har funderat extra mycket på kommentarsfält senaste tiden. På beteenden där. Jag tycker att en möjlighet till diskussion och samtal så ofta blir förstörd av det onyanserade rantandet och kampen att vinna. Man lyssnar inte på varandra och man strävar efter att sätta dit. Och när någon eventuellt backar lite så finns det somliga som istället för att göra detsamma – okej vi lugnar oss lite – ser det som en chans att trycka till lite extra. Vrida om. Det där. Att vrida om. Att mosa sig lite till. Jag KAN inte förstå. Mattias och jag pratade om beteendet i kommentarsfälten. Jag funderade över varför så många känner sig manade att gå in och skriva exakt samma sak som jättemånga andra skrivit redan. Om jag ser ett inlägg som irriterar mig eller på något sätt får mig att vilja delta i diskussion och så ser jag att 30 personer skrivit ungefär det jag vill säga – då känner jag ju att det redan är sagt. Jag inser att det finns en poäng i att "massan" säger ifrån. En person som säger ifrån har inte samma kraft som om 30 personer säger ifrån. Men jag får ändå känslan att det inte är det som är grejen. Att man som en gemensam kraft vill påverka. Det känns mer som att man som individ vill trycka till. Jag hade en teori om att man vill visa upp sin åsikt. Man vill visa var man står och att folk ska se det. Därför skriver man samma sak som en hel massa redan skrivit – kolla på mig, jag tycker också rätt! Mattias trodde inte att det var det som det handlade om. Han trodde mer att det var den där lilla ego-bubblan som omger många människor – "men JAG har inte sagt vad JAG tycker, det är viktigt att JAG får komma till tals" mer än VAD som ska sägas egentligen. Nu kan man tro att jag tycker detta enbart när jag håller med den som blir lite mosad, men jag reagerar faktiskt likadant när jag ser inlägg som jag inte alls håller med om, kanske upprörs över och sedan kollar kommentarsfältet. Dels blir jag frustrerad över hur folk uttrycker sig – liksom anstränger sig för att vara antingen uppenbart elaka eller trycka till lite i smyg. Men så känner jag också att poängen går förlorad i massorna! Personen som får kritik – en sak som människor överlag har svårt för – kommer inte ta till sig. Reaktionen kommer – som oftast – först bli försvar och sedan, när chansen till reflektion skulle uppstått så kommer den enorma massan av kritik kännas så absurd, så överdriven i förhållande till "brottet" att det blir enklare att slå ifrån sig. "SÅ farligt var det faktiskt inte!" Då är ju hela diskussionsmöjligheten borta! Så himla synd!! Det finns kämpar i kommentarsfält. De som vill framföra kritik på ett lugnt och sansat sätt, som vill informera och diskutera på ett nyanserat sätt. Som frågar frågor och ger sin syn på saken. Tyvärr försvinner de ofta i massan av folk som vill trycka till. Jag pratade med en vän om detta igår. Hur ska man förhålla sig till det här? Ska man bara förlika sig med det eller kan man hoppas på en förändring? HUR? Vi kom fram till att logga ur var en bra lösning, för nu. Logga ur och ladda om. De gånger man ser en chans till att i saklig ton förklara sin syn på det hela då kan man ge sig in där. Men oftast är det nog allra bäst att bara scrolla förbi. Eller har ni någon annan teori? Vad tycker ni? Är jag ute och cyklar här? Är jag för "känslig"? Får folk vad de förtjänar och den massiva kritiken visar bara på HUR mycket de förtjänar det? Eller slår det fel? Dela med er please!! Min hjärna surrar för mycket! En sista sak – för jag kan ju ALDRIG sluta bubbla – det finns ju inte ETT enda svar här. Jag har FÖRSÖKT hitta rätt svar när det kommer till uthängningar, drev och "drev", kritik, massiv kritik osv. Och jag inser att det inte finns ett svar. Inget DET HÄR är rätt och DET HÄR är fel. Jag ser en massa olika inlägg framför mig och alltid blir svaren olika. För så ser det ju ut. Det enda jag landar i är tonen. Man kan alltid tänka på tonen. Men den är ju också extremt personlig. Jag blir tex chockad när folk använder kräk-emoji som reaktion på någons inlägg, medan det kanske är en "skojig" reaktion för andra. Men tonen. Den kan jag tänka på, den kan de flesta behöva tänka på. Det är så skönt att skriva när man är arg. Men man borde vänta med att publicera tills man inte har ilskan i bröstet. Jag. När jag får kritik. Också jag när jag läst för många kommentarsfält.
