En gång lade jag upp en Insta-story när jag häller upp chips i en skål. Ja de ytterst få chips som var kvar (typ 10 stycken). Och lade till en text i stil med ”tack för att du sparade så mycket chips till mig älskling”. Jag fick såklart mycket sympatier och kunde tack och lov trösta mina medkännande följare med att jag hade hittat glass. En kommentar löd: tänk på att du slapp 15 min på löpbandet! Det var såklart inte något elakt tänk med den kommentaren, personen tyckte ju med glimten i ögat att jag vunnit på att inte få äta chipsen som min man ätit upp. Men kommentaren är rätt talande. Vi får lära oss att om vi ska äta något som innehåller fett eller socker så ska man ”förtjäna det”. Helst ska man ha tränat, eller så ska man direkt efter semlan dra på sig löpardojorna och springa bort det man ätit. Det som kommit in ska ut igen. För vad skulle kunna vara värre än att man gick upp ett gram?! INGENTING!!! Det är det värsta som kan hända! Det är inte något ovanligt – folk som i fikarummet tar en bulle och säger att "det blir dubbla pass på gymmet ikväll". Någon som säger att hen unnade sig efterrätt eftersom det blev en springtur under helgen. Det är liksom ett sätt att visa att jag minsann inte är någon som äter bara för att det är gott eller trevligt, jag är inte någon som utan att tänka trettioåtta varv tar och smäller i mig en kaka eller två, jag har noga övervägt detta galna beslut och kommit fram till att jag betalat för det och därmed kan klara av det. Oh the njut i de kakorna... När jag började träna igen för några år sedan så bestämde jag mig för att helt skilja träning och mat åt. Träning är träning. Mat är mat. Det får inte hamna i samma mening. Man måste inte träna bort några gram man lade på sig genom att äta en riktigt god middag. Man måste inte springa för att få äta kladdkaka. Man måste inte gå på spinning för att få äta semla och man måste inte gå fyrtioelva morgonpromenader för att få äta en påse smågodis. Man får äta. Man får träna. Blanda ej ihop, för då försvinner njutet med båda. Och håll i hatten, för här kommer en helt galen tanke: Träning måste inte handla om vikt!! WHAAAT?! Nej det är sant! Du behöver inte ha en enda tanke på din vikt för att träna. Det var det som gjorde att jag kunde börja träna igen och uppskatta träningen. Och vara helt okej med att jag har långa pauser från träningen. Min kropp mår helt klart bättre när den inte sitter still 24 timmar om dygnet, så är det. Men det är så långt jag tänker när det kommer till kroppen och träning. En annan galen tanke: god mat, sötsaker, bakverk och chips behöver inte heller handla om vikt! WHAAAAT? Nej det är sant! Det kan faktiskt handla om något så knasigt som njut. Så därför blev jag ganska paff när jag fick kommentaren att jag nu slapp springa på löpbandet en kvart tack vare att min man ätit upp nästan alla chips. Jag hade ju inte lagt upp något om att jag inte ville springa. Jag hade lagt upp en klagovideo att jag inte fick de chips jag ville ha. Jag ville äta chips. Det har ingenting med löpband att göra. Jag vill också springa ibland. Det har inget med chips att göra. Man får givetvis äta chips springandes om man vill, men det ÄR lätt att tappa då, och det skulle jag kalla lite av ett slöseri. Kommentaren och min första reaktion på den (som var liksom ett, ”men men …va?!) fick mig ändå inse att min strävan efter att särskilja dessa två faktiskt fungerat riktigt bra. Den fick mig också att bli ledsen över den totala vikthets vi är så dränkta i. Usch vad jag är less på den alltså. Den där totalt självklara syn vi mosas in i, att mat och träning liksom hör ihop. För mig förstör det där sammanfogandet nöjet med båda delarna. Detta nöje vill man inte att någon ska sabba
